På kort tid har förståelsen av danska och norska gått tillbaka i Sverige, i synnerhet bland ungdomar. Paradoxalt nog sker detta samtidigt som vi reser alltmera och världen tycks krympa. Aldrig tidigare har så många svenskar arbetat i Norge och Danmark och aldrig tidigare har det varit så lätt att ta del av varandras tidningar, böcker och filmer, tack vare Internet. Men aldrig tidigare har det varit så klent beställt med kunskaperna.
Den nordiska språkgemenskapen bygger på att de tre fastlandsskandinaviska språken danska, svenska och norska är närbesläktade och sinsemellan begripliga.
Finland knyts till den nordiska språkgemenskapen dels genom den finlandssvenska minoriteten och dels genom att svenska är obligatoriskt språk för de finsktalande. P
å samma sätt är danska obligatoriskt på Island, Färöarna och Grönland. De som har nationella minoritetsspråk som modersmål talar nästan alltid ett skandinaviskt språk.
Danska, norska och svenska är sinsemellan förståeliga språk. Men inte utan ansträngning.
Enligt en klassisk tumregel är 50 procent av orden lika, 25 procent nästan lika och upp till 25 procent olika. Med obetydlig ansträngning får man, genom att utveckla sin receptiva kompetens, tillgång till ett språkområde som omfattar drygt 20 miljoner människor med all dess vetenskapliga och kulturella produktion på en areal om cirka 3 miljoner kvadratkilometer.
I ett läge då engelskan befinner sig på frammarsch som utbildnings- och högstatusspråk och expanderar på de nordiska språkens bekostnad, fungerar den mellannordiska språkförståelsen definitivt som en motvikt till engelskan.
Den senaste omfattande undersökningen av grannspråksförståelsen bland gymnasieelever i Norden, Håller språket ihop i Norden?, som genomfördes av Delsing och Lundin Åkesson 2005, visar emellertid att grannspråksförståelsen i Norden har försämrats dramatiskt sedan 1976.
Men detta resultat är helt och hållet avhängigt om gymnasieeleverna har fått någon undervisning i grannspråken eller inte.
Undersökningen visade nämligen att bara en fjärdedel av de svenska eleverna hade fått någon som helst undervisning i grannspråken. Hur kommer det nu sig?
En mycket viktig orsak är de oprecisa ämnes- och kursbeskrivningarna av svenskämnet i både grundskolan och gymnasieskolan. Kursplanen i svenska på grundskolan anger i "Mål att sträva mot" att eleven får erfarenheter av språken i de nordiska grannländerna samt en orientering om det samiska språket (som egentligen är flera) och övriga minoritetsspråk i Sverige. I uppnåendemålen ska eleven kunna läsa till åldern avpassad skönlitteratur från Sverige, Norden och övriga länder. För eleverna med svenska som andraspråk undantas möjligheten att få receptiv kompetens i danska och norska helt och hållet, trots att många av den första generationens invandrare har släktingar i grannländerna och trots att den nordiska arbetsmarknaden också borde vara öppen för dem. Denna oklarhet, för att inte säga segregerande syn på eleverna med svenska som andraspråk, ger givetvis upphov till tolkningar att grannspråksundervisningen inte behövs.

I Skolverkets beskrivning av svenskämnet på gymnasiet står det återigen i strävansmålen att "eleven uppövar sin förmåga att förstå talade och skriven norska och danska", men eftersom uppnåendemålen (som ligger till grund för kursplaner och betygskriterier) inte uttrycker att eleverna skall uppnå receptiv kompetens lämnas grannspråken helt åt sidan av de flesta lärare om man skall tro undersökningarna.
De nationella proven i svenska har tidigare innehållit en text på vardera danska och norska, vilket alltid har haft ett stort symbolvärde. På senare år har bara en text på antingen norska eller danska förekommit. Bottenrekordet (hittills) slogs i och med det nationella provet i svenska på gymnasiet höstterminen 2007 då ingen text på danska eller norska fanns med. Hur skall då lärarna kunna motivera eleverna som fiskar efter goda betyg? Att döma av de senaste nationella proven är Skolverket tvärtom genuint ointresserat av grannspråksundervisningen och den mellannordiska språkförståelsen.

Det är fullt möjligt att råda bot på den nuvarande situationen. Ju mer målmedvetet de nordiska länderna institutionellt försvarar den mellannordiska språkförståelsen och kunskaperna om grannspråken i Norden, desto bättre värnar de också om det egna nationella språket som samhällsbärande språk. Om vi inte räddar den här generationen är det stor risk att vi har förlorat språkgemenskapen för alltid. Undersökningar av Språkförsvaret visar däremot att också obetydlig undervisning i grannspråk på ett tiotal timmar, ger enorma utslag i fråga om receptiv kompetens.