Ibland kan science fiction-genren tendera att bruka samma verktyg som påkostade actionfilmer använder för att berättiga sin existens. Man satsar på genreestetiska spel för gallerierna för att skyla att det egentligen inte finns så mycket tanke med själva intrigen. I actionfilmernas värld brukar man luta sig tillbaka på säkra kort som dataanimerade stunts, explosioner och koreograferade biljakter - i science fiction-världen är det konstiga namn och fantastifulla tingestar. Det är underhållning, sällan kvalitet.
Därför är det med ett visst mått av oro som jag öppnar Viktor Johanssons debutbok Limbo - även om jag förstås är medveten om att det faktiskt finns praktfull prosa också inom sci-fin.
Men efter några kapitel är det bara att konstatera; Limbo är just praktfull prosa.
Den har både en fantastisk dramaturgi och ett knådat språk fyllt av litterära godbitar och spänstiga knorrar.

Ska man vara noga så sa Viktor Johanssons själv i en intervju i NSD att han egentligen vill kalla boken inspirerad av sci-fi-genren istället för en renodlad sci-fi-roman. Jag är böjd att hålla med.
Det är en dystopi i en annan värld än vår, men intrigerna är minst sagt realistiska. Johansson lyckas smyga in allt från stormaktspolitik till kloningsdebatt i ett slags ode till mänsklighetens framtid.
Läsaren möter en depraverad befolkning, kontrollerad av Organisationen - märker ni Orwell-flirten? - men här finns även andra starka makter i kulisserna som ger sig in i leken. I slutändan är det svårt att avgöra vad som är gott och vad som är ont, vilket gör Limbo till så mycket mer än en sagornas kamp mellan det goda och onda.
I centrum står Julian, en agent/prisjägare med karaktärsdrag från samtidens bittra deckarhjältar. Han lever i en slags mellantillvaro, existerar utan att egentligen bry sig.
Plötsligt får han ett viktigt uppdrag; nämligen att hitta civilisationens ikon Kurdám. Kurdám är inte någon slags profet eller politisk ledare, snarare är han en sorts livsviktig maskot, en galjonsfigur för mänsklighetens hopp och förtröstan - och ett medel för manipulation. Redan tidigt står det klart att inget kommer att förbli som det varit utan denne på plats.
Jakten på Kurdám trissas upp och Julian finner sig slutligen själv vara en bricka i spelet om världsherravälde.
Men det mest intressanta
i Limbo är inte maktkampen i sig - även om fiktiv framtidspolitik kan få en att tänka efter -, utan den inre resa Julian gör för att förstå sin egen existens.

Limbo är fylld av färgstarka karaktärer som alla har något att diskutera med prisjägaren Julian Yakub. Vikor Johansson låter dem göra det utan att lägga värderingar i vad de har att säga. Han låter dem filosofera fritt, om än abolsut inte tanklöst, vrider och vänder på resonemangen på ett intelligent Kafkadoftande manér och använder både humorn och svärtan som krydda.
Därför är Limbo så mycket mer än en dramatisk berättelse. Den är istället ett språng ut i en existentiell filosofi som rör sig mellan verkliga och hallucinogena världar, ett rätt kraftfullt politiskt inlägg men framförallt en mycket modig och lyckad debut av Johansson.