Egentligen vill jag bara analysera händelser mellan 1914 och 1945. Men när man råkar bo i Norrbotten är det svårt att inte även intressera sig för vad som nu utspelar sig inom säkerhetspolitiken i Barentsområdet. Så när jag tillfrågades om jag kunde presentera en analys av vad som nyligen hänt i Barents kunde jag inte låta bli att tacka ja.
Efter Sovjetunionens fall har det inte märkts lika mycket att Barentsregionens dominerande säkerhetspolitiska aktörer sitter i Moskva, Washington och i Nato-högkvarteret i Bryssel. Det har varit möjligt att glömma detta - militär förmåga verkade ju efter murens fall bli mindre och mindre viktig.
Men när nu förhållandet mellan Nato och Ryssland försämras, även i norr, påminns man dock om hur militärstrategiskt viktig vår del av världen faktiskt är.
Bakgrunden till försämringen av relationen Nato-Ryssland skulle jag vilja teckna på följande sätt:
1. Rysslands strävan efter att återta en del av det globala och regionala inflytande man började förlora i och med Sovjetunionens nederlag i Afghanistan.
2. Flera staters ökande intresse för de gigantiska naturtillgångarna i Arktis, som blir mer och mer tillgängliga genom klimatförändringarna i kombination med ny teknologi. Ryssland har officiellt meddelat att "Arktis måste bli Rysslands huvudsakliga strategiska resursbas" och har på spektakulära sätt påmint om detta - den ryska flaggan på havsbottnen under nordpolen är bara ett mer känt exempel. De andra stora spelarna i detta strategiska spel är främst USA, Kanada och Norge. Men särskilt noterbart för oss svenskar är att det ryska försvarsministeriet den 11 juni genom ett nyhetstelegram påminde om att Sverige och Finland ingår i det arktiska området.
3. Tvisterna längs med Rysslands gränser - från Barents hav till Uzbekistan. Dessa konflikter är inom europeiskt område huvudsakligen "bara" av ekonomisk och etnisk karaktär, men i både Moldavien och Georgien har även militära medel använts. Det senaste tillfället, i Georgien i höstas, innebar en upptrappning både vad gäller antalet soldater och vapen och typen av vapensystem. Mycket tyder på att Georgien kommer att toppa nyheterna igen redan om några veckor. Oklarheten består bara i vad rubrikerna kommer att säga.

De första och tredje punkterna är processer som huvudsakligen utspelar sig rätt långt från vår del av världen. Men de påverkar generellt förhållandet mellan Nato och Ryssland, ända upp till våra "perifera" trakter. Dessutom kan effekten av relationsförsämring bli extra kännbar just här. Låt mig exemplifiera. Kärnvapen och atomubåtar spelar fortfarande en stor roll, men det som verkligen skiljer stormakterna åt är antalet hangarfartyg. Ryssland har sedan mitten av 1990-talet ett enda, Kuznetsov. Storbritannien två, varav ett (Illustrious) härom veckan låg i Bottenviken. USA har inte mindre än tolv.
Varje hangarfartyg är en ansamling av olika vapensystem för blixtsnabba och kraftiga insatser. De är till skillnad från kärnvapen (som dock kan ingå i deras vapenarsenaler) användbara även i "låga"konfliktnivåer.
Med tanke på process nummer ett är det inte förvånande att ryska flottan ifjol meddelade att man kommer att tillföras nya hangarfartyg. Antalet blir "fem eller sex".
Rätt förvånande är dock att detta extremt dyra beslut ligger fast trots Rysslands sämre finanser.
Detta lät man omvärlden få veta för tre månader sedan genom den norska nyhetssajten barentsobserver.com och upplyste samtidigt om att fartygen skall bli atomdrivna.
Sovjetunionen hann inte bygga klart några atomdrivna hangarfartyg.

De nya ryska hangarfartygen byggs inte främst på grund av situationen i Barentsregionen. Men eftersom det är här, i Barents, som den ryska flottan har sina huvudsakliga baser blir effekten på den regionala militärbalansen stor. Norge och Danmark har ju inga egna hangarfartyg.
Att de tre ovan nämnda processerna nu även försämrar atmosfären i den hittills så lugna och avspända Barentsregionen har fram till nu berörts ytterst lite i svenska medier. Det var egentligen först i och med den Nato-ledda övningen Loyal Arrow som den ökande rivaliteten blev offentligt uppmärksammad. En rysk geopolitisk experts fördömande av övningen i nättidningen Pravda rapporterades vidare av en rad svenska medier och togs upp av ledarsidor. Emellertid har svenska medier ännu inte rapporterat att en större tidning än Pravda, dagstidningen Novyje Izvestija, beskrev Loyal Arrow som en stor "signal till Moskva" (det var till och med artikelns rubrik), liksom att det ryska utrikesministeriet den 19 juni genom rysk teve uttalade sin förvåning över att Sverige stod värd för Loyal Arrow.
Fotnot: Del två kommer på tisdag 30/6