"Startskottet för kungligt bra musik" var titeln på gårdagens konsert i Domkyrkan. Kanske var det startskottet på denna turné med hovmusik, eller kanske var det startskottet för den svenska musiken man syftade på - jag vet inte.
Men "den svenske musikens fader", Johan Helmich Roman, dök i alla fall upp på programmet flera gånger under kvällen.
Roman hade som de allra flesta klassiska musiker under 1700-talet kungahuset som främsta inkomstkälla. Öppningsstycket - en sats ur den välkända Drottningholmsmusiken - beställdes av hovet och likaså Romans tionde sonat som vi fick lyssna till senare under kvällen. Den tionde skrevs enligt uppgift från en av musikerna för drottning Ulrika Eleonora.
Och visst kan man förstå att barockmusiken passade flärden vid hovet. Ofta glättig, ibland mollstämd, men alltid lite "lyxig", med väl genomtänkta färgningar, svulstiga tonslingor som flätar sig om varandra och teman som återkommer. Det är trygg musik där mönster går igen, men sätts ihop lite annorlunda för var gång.
Men för den skull menar jag inte att man ska avfärda barockmusiken som något enkelt, tvärtom.
Dess komplexitet och banbrytande stil när det begav sig lade grunder för kompositioner ända in i våra dagar.
Under kvällen bjuder musikerna på informativa mellansnack. Vi får exempelvis veta varför det talades franska vid hovet, vilken kompositör som också visste hur man tillverkade finfin salpetersyra och att Roman uppfann den allra första mullvadsfällan.
Det blir små, naturliga pauser mellan styckena så att man i lugn och ro hinner smälta musikupplevelsen.

De två flöjterna innehar av naturliga skäl huvudrollerna för kvällen, medan cembalon och cellon får finna sig i den statistroll som barockmusiken tilldelat dem. Men trots det sköter de sina insatser med den äran.
Det blir många musikaliska utmaningar för de duktiga musikerna och för publiken - en avslappnad och vacker konsert.