Karina Eskilsson och Sara Nordgrens utställning andas allmoge, fast i en uppdaterad variant.
Här hänger mattor och trasmattor i olika former från väggarna, kuddar står på rad och hemmets bruksvaror befinner sig någonstans i gränslandet mot konsten.
Här uppstår också en kulturell krock. Allmogens idé om att allt skulle sparas får ett symboliskt möte med ett par jeans i ett verk där jeansen till hälften blivit trasmatta - till synes som allegori över slit och slängsamhället.
De båda konstnärerna skiftar mellan det mer traditionella hantverket och det mer konstnärliga. Det är så att säga med rötterna i allmogen och med blicken mot konsten.

Stundtals är utställningen fast förankrad i trasmattans och mattvävens traditioner. Andra gånger låter Sara Nordgren, ursprungligen från Kalix, exempelvis textil och olika bildtekniker fogas samman till en slags kollage. Andra gånger går hon över mot mer renodlad bildkonst i verk som Båten, Höst eller Liten Farbror.
Karina Eskilsson låter å sin sida trasmattorna i sig omformas till skulpturer i verk som Spiral och Pyramid, eller låter kläderna bli en slags installation i verk som Äsch den här gamla trasan, för att i nästa stund luta sig mot minimalismens formspråk i verk som Jag ser det, tror jag.
Och de båda konstnärerna har onekligen hantverkets omsorg om detaljen och kvaliteten med sig. Hantverksmässigt är det mycket välgjorda verk som visas.
Å andra sidan dras utställningen med en problematik som inte är helt ovanlig för konsthantverksutställningar där konstnärerna inte riktigt tycks ha bestämt sig för vilket ben man ska stå på; konstens eller hantverkets.