Det är några år sedan jag såg en utställning med Tex Bergs bilder, men man känner igen honom i den karaktäristiska stilen med sina intensiva färger och energi i penselföringen.
Så vad har då hänt i hans måleri?
- Det är svårt att se när man är mitt i det. Det borde ju vara du som ska svara på den frågan. Men det vore tråkigt om inget hänt, säger Tex Berg och skrattar när vi ses i konsthallen på Kulturens hus.
- Det har nog blivit mer grönt i bilderna. Jag bor ju i Småland halva året och det är så förbannat mycket spenat där. Men jag brukar inte måla från några specifika platser, säger Berg.
Det är så han jobbar. Han super in upplevelser och landskap -  till exempel i en vårflod - och låter det mogna. Det är ett slags bildsamlande som pågår i hans huvud och som sedan kommer ut på duken.
- Man rymmer ju cirka fem miljoner bilder i huvudet och sedan är det stopp enligt vetenskapen. Jag vill ta reda på vad det är som sker där inne. Jag brukar börja med en målning och sedan löper det på. Jag måste lita på det som sker och tro på att det fungerar. Om jag får ett infall så måste jag lyssna på det, säger Berg och berättar att det tar tvärstopp ifall han börjar styra - när tanken kommer in.
- Så fort jag börjar bestämma för mycket dör lusten. Och det är ju den som gör att jag håller på. Och kan man hålla direktkontakten med bildrummet i huvudet blir det bra. Det är då man hamnar i det som brukar kallas "flow". För börjar man tänka efter är det kört.

Och Tex Berg jobbar på oförtrutet för att behålla sitt flöde.
- Jag tecknar varje dag. Det kan vara gubbar och kärringar på tv. Det är ett sätt att hålla igång skärpan i tecknandet.
Men några teckningar visar han inte här.
- Jag har haft med det på en del utställningar, men det blir så pedagogiskt. Jag tycker inte att man ska hjälpa publiken för mycket. Det blir så skolläraraktigt. Man måste lämna något åt betraktaren, säger Berg.
Han är inte heller särskilt orolig för att bli introvert eller esoterisk för sin publik.
- Det finns ju kodsystem som man måste följa. Till exempel värme och kyla finns ju hos alla. Men använder man sig inte av gemensamma koder blir det navelskåderi. Och gör konstnären det måste man som betraktare sätta sig in i det kodsystemet, säger Berg.

Han beskriver inte sina bilder som intellektuella, snarare som emotionella.
- Det är ett slags atmosfärmåleri - jag försöker fånga den stämning som jag hade när jag målar eller tecknar. Det jag söker efter är när det börjar vibrera, säger Berg.
Men hur man vet att den gränsen är nådd och när det är dags att släppa penseln har Tex Berg inget givet svar på. Det är ju inte som när man ska spränga ljudvallen och allt fyskiskt börjar vibrera.
- Det är en bra fråga. Men jag tycker att det är spännande att försöka nå den där gränsen, säger Berg och visar en bild från Jokkfall och en från Kengis bruk.
- Där är det på toppen av energin, där jag kunnat trycka till utav helvete. Och det är ett signum för mig, säger Berg.