Det pågår en febril aktivitet hos familjen Marainen i Nedre Soppero. Om några veckor är det marknad i Jokkmokk, en av årets viktigaste händelser. Inte bara för att det kan säljas hantverk till samlare och intresserade. Här kan man träffa kontakter och ta upp beställningar för framtida jobb. Randi arbetar för fullt i sin silversmedja intill huset för att ha tillräckligt att sälja, medan maken Thomas kommer att ge ut sin första jojkskiva under marknaden och ge två konserter på Ájtte. Polermaskinen går i ett och Randi graverar med sin skickliga hand smycken och knappar på löpande band.
Men medan de sliter i verkstaden bjuds det på suovas i köket och Simon Marainen berättar om sitt senaste projekt. Tillsammans med Axel Andersson från Glesbygd´n, blåsaren Johan Asplund från Kultiration, trumslagaren Christian Augustin och basisten Daniel Wejdin har han bildat bandet Ára som ska premiärspela i Folkets hus under Jokkmokks marknad på lördagen, för att sedan bege sig direkt till Umeå för att spela in en cd.
-Jag gjorde ju ett gästspel med Glesbygd´n och det var väl genom det idén föddes och vi bestämde oss för att starta bandet tillsammans. Och Johan och Axel tyckte att vi skulle göra en skiva. Fast finansieringen är inte helt glasklar. Först när vi går in i studion får vi veta om vi får något stöd för att göra den. Vi får se om det löser sig. Har man tryckt på gasen är det bara att följa med, säger Simon och skrattar.

Dagen efter vårt möte i Soppero ska han ner till Stockholm för repetitioner och ett provgig med Ára.
- Det ska bli spännande. Vi har inte repat så mycket, men det känns som att vi har ett starkt material. Jag har svårt för att sätta ord på musiken, men det ligger någonstans mellan jazz, mjukpop och folkmusik. Det mesta utgår från mina jojkar och sedan har vi gjort arrangemangen tillsammans, säger Simon och berättar att mycket skiljer sig från hans första skiva. Då fick han anpassa jojken mycket mer till musiken. Här är det musikerna som följer honom i större utsträckning och det passar honom bättre eftersom jojken inte följer någon strikt fyrtakt, utan gärna går sina egna vägar.
- Fast ibland frågar de ju om jag vill anpassa mig mer efter musiken. Ibland säger jag ja och om jag inte tycker att det passar så är det helt ok för dem, säger Simon som tycker att han blivit friare i musiken nu.
- Den första skivan var inte dålig, men jag är nog mer mogen för att göra en skiva nu. Jag vet vad det handlar om, säger Simon.
Han berättar att det också är en stor skillnad att ha ett band i ryggen. När han gjorde sin första skiva fick han göra det mesta själv och slita hårt för att ro den i land.
- Jag gick mer eller mindre i väggen med det förra projektet. Fast jag lärde mig hur mycket jobb det var och vad det krävs för att driva ett sådant projekt. Jag visste ju inte ens vad man ska ta för ett gig och blev samtidigt tvungen att registrera mig som arbetsgivare. Det blev för mycket, så jag har faktiskt inte spelat med ett band på över ett år.

I Ára hoppas han på att kunna dela på bördan med de andra bandmedlemmarna eftersom alla är med på lika villkor.
- Att få ett namn i branschen kräver mycket. Men i det här bandet har vi två medlemmar som har egna produktionsbolag och stora kontaktnät. Så vi har faktiskt redan bokat fem, sex spelningar i vår, utan att någon har hört oss än.
Men Simon sticker inte under stol med att det kan vara lite knepigt att få ihop vardagen för bandet. De har repat några gånger under hösten och så blir det en period inför spelningen i Jokkmokk. Men när han bor i Nedre Soppero och de andra medlemmarna finns i Umeå, Stockholm och Göteborg så blir det logistiskt komplicerat.
- Vi skickar ljudfiler till varandra och försöker få ihop det på något sätt. Min plan är ju att bo kvar här. Men visst funderar jag ibland. Som när jag fått köra till Luleå för att ta flyget därifrån, bara för att man dragit in flygningar till och från Kiruna, säger Simon och vårt samtal glider in på glesbygdens bekymmer med så basala saker som att kunna tanka bilen, då flera av mackarna i närheten hotas av nedläggning. Eller vikten av att ha en bra bil.
Han berättar att de tre bilarna som står ute på gården går runt 5000 mil per år. Vardera. Ibland får han köra 80 mil enkel väg för att komma till en spelning eller en diktuppläsning.
- Det är kanske inte så snällt mot miljön, men vad har man för alternativ i Soppero? Det är ett val man gör att bo här. Vi är ju några tappra själar som tror på en framtid här. Å andra sidan föds 80 till 90 procent av jojkarna i bilen. Det är en kreativ plats och jag lyssnar mycket på musik i bilen för att få nya intryck. Och så är det enda stället som du vet att du är själv, säger Simon och vi skrattar åt de absurditeter man kan ha för sig i bilen. Som att ogenerat sjunga med i låtar på radion, eller formulera textrader högt för sig själv bara för att testa hur de låter.

På senare år har Simon Marainen allt mer profilerat sig som jojkare och musiker, trots att han också skrivit en hel del poesi och fått stipendier för sitt författande.
- Om man kan leva på det är en annan sak. Men även om musiken inte är en lätt bransch så upplever jag den lättare än litteraturen. Det är svårt att få ge ut böcker på samiska. Min erfarenhet är att man kan få stipendier för att skriva böcker, men sedan finns det ingen som kan ge ut dem på flera år. Så det vore kanske bättre om stipendiepengarna läggs på att trycka böckerna i stället, säger Simon lite lakoniskt.
Å andra sidan skulle han inte kunna tänka sig att göra något annat. Musiken, jojken och skrivandet har blivit hans inkomst.
- När man jobbar som kulturarbetare så är det väl inte helt accepterat. Mina kompisar tror inte att jag jobbar på dagarna. De tror att jag läser Aftonbladet och kollar på blocket, säger han och skrattar.
Fast det finns ett stråk av allvar i skämtet.
- Det fysiska arbetet är ju normen här uppe och jag tror inte att jag haft mitt jobb om det inte var för mamma och pappa. De har betytt väldigt mycket för mig. De har uppmuntrat mig och förstår mig. De lever ju på många sätt som jag och det här är mitt liv.