Hantverk är ofta något som lärts ut från generation till generation. Men i det moderna samhället förändras strukturerna. Visst är det fortfarande många som lär sig hantverk av sina föräldrar, men möjligheterna att utbilda sig har blivit goda. Det finns både folkhögskolor och högskolor som erbjuder kvalitativa utbildningar.
Per Isak Juuso, en av det samiska konsthantverkets förnyare, brinner också för att undervisa.
- Det är viktigt att föra yrket vidare och jag tycker att det är kul att hålla på med elever, säger Per Isak Juuso när vi sitter i hans kök i Mertajärvi.
På bordet står en gravyrkula och bredvid ligger några knivar som ska graveras. Och på köksbänken står en samling skulpturer, som han ska sälja på Jokkmokks marknad, som han kallar för ve-Mod.
Själv tillhör han de konsthantverkare som lärde sig av sina föräldrar . Han höll på med hantverk, duodji, på ledig tid, men han utbildade sig också i form för Vanja Djaneff under 80-talet.
- Jag såg det mina föräldrar gjorde och blev betagen. Jag höll på med renar förr, men lade bort det när jag började med duodji. Det går inte att ha två yrken, för då blir bägge lidande. Och det gäller att ta vara på de gåvor man fått, säger Per Isak.
Under 2000-talet har han bland annat varit lärare på Samernas folkhögskola i Jokkmokk och på senare år har han regelbundet undervisat på Högskolan i Kautokeino där elever utbildas till en masterexamen i duodji, där eleverna blir teoretiker i hantverk, även om de får viss teknisk utbildning också. Och vårt samtal glider in på tillståndet för duodji och avsaknaden av ett samlande museum för samisk duodji och daidda doudji, konsthantverk, i Sverige.
- Det är ju inte så lätt att leva på daidda duodji och ska man göra det så får man skippa mercedesen. Det är sådana val man får göra. Och man får förbereda sig på långa dagar och att det är ett ensamt jobb, säger Per Isak.
- Sedan är det ett bekymmer att det saknas ett samlande museum i Sverige, säger Per Isak som är ledare för inköpskommittén på Riddu Duottar museum i Karasjok och han köper ofta in hantverk från Sverige.
- Samtidigt har ju Norrbottens museum samlat äldre föremål som är värdefulla och Ájtte har gjort ett bra jobb med sin historiska samling. Den är enorm.

Samtidigt har Per Isak Juuso haft sin egen produktion och gjort en mängd utställningar. Som konsthantverkare har han jobbat i metall, trä, horn och textil - alltid med en lust att utforska materialets möjligheter.
- Jag har alltid funderingar om hur saker skulle kunna utvecklas. Men det kräver också mycket, för en förändring kan ju vara tom och utan tanke. Man måste ha en stark grund i kulturarvet för att förändra och bygga vidare på något nytt. Det är den grunden som håller uppe både innehåll och kvalitet.
Samtidigt menar Per Isak att det finns en frihet i daidda duodji, som det traditionella hantverket inte har.
- När man gör traditionell duodji så har man ansvar för det. Då måste man behålla ortskaraktär och annat och man måste vara försiktig. I det nyskapande har man bara ansvar för det egna och man kan skeva ut - om man gör det med tanke, säger han och skrattar.
Men att ha friheten att "skeva ut" betyder inte på något sätt att han skulle tumma på kvaliteten.
- Man måste vara kunnig materialmässigt och i själva hantverket, säger Per Isak och tar fram en avlång vril.
- Det här skulle bli en dålig kåsa. Kvalitet handlar om att inse materialets begränsningar och möjligheter, och hur man hanterar det. Man måste vara bra för att kunna leva på det här. Kunderna är kunniga, säger han och berättar att han inte heller tillhör dem som gillar att polera hornet så att det blir högblankt.
- Jag brukar polera hornet till en naturlig patina. Inte mer. Allt man brukar får en viss skönhet och det är den jag eftersträvar. Polerar man för mycket ser det plastigt ut och det får inte bli så. Samma sak gäller för träet, säger Per Isak.

Inspirationen hämtas från olika håll. Genom årens lopp har Per Isak Juuso fått förmånen att resa och bland annat planera för en skola inom grönländsk kultur och hantverk. Så en del idéer har hämtats därifrån. Annat kommer från Afrika eller Asien.
- En fördel med att resa är att man kan ta med sig mycket hem. Jag plockar lite idéer och för in dem i mitt duodji, säger han och visar ett fat som fått formen av en djonk. Andra påminner om traditionella forsbåtar eller kajaker.
- Jag är fascinerad av båtar och just nu använder jag gärna formen av havskajaken. Jag fascineras av den och tänker mycket på linjerna, säger han och håller fram en ask med lock.
Den är spolformad, där han i stället för att göra en intarsia lyft upp hornet och låtit det bli greppet på locket, med en sparsam gravyr. Ett litet mästarprov på arkitekten Mies van der Rohes idé om att less is more, fast i duodji.
- Det handlar om att hitta en form för gravyren som samtalar med produkten. Bra gravyr ska ha exakthet och ett formspråk som lyfter föremålet. Man ska inte ha gravyr för gravyrens skull. Man kan också dölja dålig gravyr med att göra mer gravyr. Att göra sparsmakad gravyr är svårt. Man kan lära sig tekniken för gravyr på någon dag, men att bli en bra gravör tar hela livet.