När Ann-Helen Laestadius växte upp i Kiruna under 80-talet vill hon inte berätta att hon var same. Att bli kallad lappdjävel var inte helt ovanligt och hon valde att tiga.
Men så, när hon flyttat från Kiruna, vågade hon "komma ut" som same. Och upptäckte att inte heller det var alldeles enkelt. Nu var hon i stället skärskådad av sina egna och det händer att hon blir ifrågasatt som same.

- När jag växte upp hände det att man sa lappdjävel på skolgården. Det hände aldrig mig som liten eftersom jag aldrig erkände att jag var same. Och det var jobbigt att vägskyltarna med samiska ortsnamn förstördes. Det var en rasism som inte gick att komma åt och det var ett angrepp på min tillvaro, säger Ann-Helen som är i Jokkmokk för att föreläsa på temat "Rasism tvingade till dubbelliv". Hon berättar att första gången hon kallades för lappdjävel var när hon arbetade för NSD i Kiruna. Det var en kvinna i 60-årsåldern som kallade henne det bara för att hon skrivit mycket om samiska ämnen.
Men så finns den andra svårigheten. Att bli accepterad bland dem som man ser som sina egna. Och Ann-Helen Laestadius berättar att det ofta hänt att hon fått frågan om vem hon är släkt med och om hon talar samiska.

- Jag snuddade vid det i den första boken, Sms från Soppero. För det är en oro i det för mig; duger jag? Jag råkar ofta ut för folk som irriterar sig på att jag inte talar samiska. Senast i dag så var det en kvinna som frågade mig om jag talar samiska. Och jag tycker nog att det är värre att inte bli accepterad av sitt folk, än att bli kallad lappdjävel, säger Laestadius och berättar att hon tycker att det är sorgligt att se hur det, exempelvis, överklagas om vem som ska få finnas med på röstlängderna till Sametinget.
- Man kan ju vara same på många olika sätt. Man måste ju inte vara renskötare och kunna språket för att vara same. Jag jobbar ju som journalist i Stockholm och är också same, säger hon.

I sin kommande bok, Hej vacker, som ges ut till sommaren berör hon också den frågan mer ingående. I Sms från Soppero handlade det mycket om huvudpersonen Agnes väg till den samiska kulturen, från en familj där hon inte fått lära sig språket av sin mamma.
- Hej vacker handlar om att vara en good enough same. Jag vill gärna vara en röst för de som inte fick ett språk, säger Laestadius.
Boken utspelar sig direkt efter förra romanen och handlar om hur Agnes träffar en samisk kille, Henrik som hon träffar i den första boken, men att hans mamma inte tycker att Agnes duger eftersom hon inte kan samiska och har en svensk pappa. Boken blir en kamp för Agnes att övertyga omvärlden att hon duger som same. Ett scenario som påminner om en del av de frågor som Christina Åhren tagit upp i sina avhandling Är jag en riktig same?

- Jag har inte läst den, men hört talas om den. Jag får nog läsa den inför den tredje boken om Agnes, säger Laestadius.
För en trejde bok blir det. Raben & Sjögren, som ger ut Hej Vacker har visat intresse för ytterligare en bok och vill se ett manus.
- Den kommer att utspela sig ett och ett halvt år senare, när Agnes är i konfirmationsåldern. Så vi får se om de kommer också att försöka lansera Hej vacker utomlands, säger Laestadius och berättar att hon dessutom har ytterligare ett bokprojekt på gång.

- Jag skriver på en vuxenbok om laestadianismen. Det är ett samiskt tema i den också. Men när jag var hemma i Soppero så växte boken. Det är både en kriminalberättelse och en berättelse om laestadianismen. Så det är möjligt att jag har två olika böcker just nu, säger Laestadius och skrattar.
Men trots att hon ler åt problemet så är det ingen bok som har vållat så mycket ångest som denna. Berättelserna om Agnes har gått lätt, medan boken om laestadianismen har värkts fram.
- Jag har kommit halvvägs och den värsta delen är över nu. Jag har kommit förbi ångestpartierna. Jag har inte så bra erfarenhet av laestadianismen och det har varit svårt för mig att skriva om det. Det har varit något som jag måste jobba mig igenom, säger Laestadius.

- Samtidigt har jag inte något tanke om att skriva ner laestadianismen, för jag vet att det är många som lever i tron och trivs med det.
Steget att gå från ungdomsroman till vuxenroman har dock varit större än vad Ann-Helen Laestadius förväntat sig och hon valde att gå Folkuniversitetets skrivarskola inför arbetet med sin första vuxenroman.
- Det var ett stort kliv att skriva en vuxenbok. Men det är en bra kurs, så jag hoppas att det ska gå fort att skriva boken.