Krönika Jag får ett brådskande meddelande från min vän Magnus: "Åsa, du måste se den här, det är helt magiskt, är helt omtumlad. Orlando är världens mest... Vet inte, men jag tror det här är viktigt, det här är det nya, en ny ideologi. Jag känner som honom, jag känner igen drivkraften. Något väldigt levande, en hjälte."

Det är bara för mig att gå in på SVT Play och se Marcus Lindeens prisbelönta dokumentär Ångrarna. Mikael och Orlando är två svenska män i 60-årsåldern. De har korrigerat sina kön till kvinnor, men ångrat sig på livsresan. Nu möts de i ett samtal om hur det blev som det blev.
Låt oss först konstatera att Mikaels och Orlando knappast är transsexuella. De upplever sig inte tillhöra det motsatta könet och de känner inte att de fötts i fel kroppar. De har snarare korrigerat sina kön som en överlevnadsstrategi i ett samhälle som vägrat
acceptera deras könsidentiteter.
Ångrarna kan alltså inte användas som en propagandafilm mot könsbyte.
För mig är Mikaels och Orlandos könskorrigeringar sekundära. Jag fastnar för deras berättelser om hur det är att ha levt på båda sidor om könsbarriären. Först som män, sedan som kvinnor, till sist som män igen. Deras samlade livserfarenhet bevisar att könet är det hårdaste fängelset av alla.

Mikael är en sjukpensionerad kontorsarbetare. Han lever ensam i en stockholmsförort och gjorde sitt könsbyte 1994, som 50-åring. Hela sitt liv hade Mikael fått höra om sina feminina drag, och längtat efter en kvinna att leva med. Men ingen ville ha någon som honom. Till sist trodde Mikael att han skulle kunna fylla sin längtan efter en kvinna genom att bli en själv.
Mikael berättar att han fick lära sig en hel del när han levde som kvinna. Han unnar många människor att uppleva det, utan att behöva stympa sig fysiskt.
Att bli mottagen som kvinna är en stor skillnad mot att bli mottagen och respekterad som man.
- Som kvinna kunde jag bli bemött med ord som "Lilla vän, vänta nu här, ett ögonblick bara". Det var det aldrig tal om som Mikael. Då fick man servicen på en gång.
Samtidigt var livet som kvinna tryggare, mer skyddat. Mikael kände sig modigare som Mikaela. Han kunde gå fram och prata med människor på ett annat sätt: "En kille kan man ju lappa till om han är lite för uppkäftig. Det gör man knappast med en käring, om man är normal i skallen."
- Som Mikael önskar jag att jag hade varit stor, som en koloss. Med stockarmar och nävar som våffeljärn. Då hade jag vågat säga vad jag tyckte.

Mikaels och Orlandos samtal trevar sig fram och hettar till. De har liknande erfarenheter, men är olika.
Orlando lever som uttrycksfull dandy på Östermalm. Han gjorde sitt ingrepp 1967, som en av Sveriges första könsbytare. Samhällsklimatet förbjöd homosexualitet. Orlando trodde att det skulle bli lättare att leva med män om han blev kvinna. Men könsbytet kunde inte hjälpa honom. Orlando brukar säga att han är det tredje könet.
- Jag kan inte vara en sån här karlakarl, ingen skogshuggare eller lantarbetare, för det är inte jag. Men jag kan heller inte vara kvinna. Det finns folk ibland som tar fel. Då spelar jag upp kvinnorollen, för att inte göra dem besvikna.
Problematiken blir bara tydligare ju längre dokumentären går. Vi har ett samhälle som kräver vissa saker av män och andra saker av kvinnor. Framför allt kräver samhället att vi är antingen kvinnor eller män. Det gör att människor hamnar i kläm, får sitt livsrum minimerat, tvingas till desperata handlingar.
Ska det vara så svårt att skapa ett samhälle där Mikael och Orlando också ryms? Där inga könsbarriärer behöver göra människor till ångrare.