En ensam kvinna kommer in på scenen. Barfota rör hon sig över golvet med mjuka rörelser medan den elektrifierade, insektsliknande, surrande musiken i bakgrunden ackompanjerar henne. Scenen är ett övergivet tivoli komplett med färgglada ballonger i kulissen som tornar upp sig bakom en disk, en ensam åkelefant, utspridda kläder i bakgrunden, en räcka av ljusglober som belyser scenen och i ett hörn  - en jukebox.
Så bryter hon plötsligt och oväntat tystnaden och tar kontakt med publiken. Avstannar i dansen och delar med sig för publiken om de tjugotalet dansrörelser hon brukar alternera mellan. Visar lite tjurigt upp sina rörelser och omedelbart har hon försatt publiken från stillsamt betraktande till befriande skrattande humor.
Så ber hon publiken om en femma för att kunna spela musik på jukeboxen och med ens väller musiken fram. Och det är med dans som Unknown Pleasures inleds. Föreställningen, som hade premiär i november 2009 och just nu turnerar i Norrbotten, är den tredje och avslutande delen i Carina Reichs och Bogdan Szybers Melancholy Cycle.
Sandra Medinas enormt känsloladdade och skickligt framförda solo övergår i en duett mellan henne och Piotr Giro. Scenen blir ett surrealistiskt framträdande där han iklädd den typiske, enorme tivolinallen helt följer henne och inte gör avkall på de stora känslorna, trots sin klumpiga och i sammanhanget absurdistiska utstyrsel. Så tar musiken/dansen abrubt slut för att landa i en monolog på engelska, en berättelse som Dag Andersson gestaltar med full inlevelse.

Monologen utformas nästan till en stillbildsscen. Den tunga berättelsen flankeras av de båda dansarna som verkar spela huvudrollen i monologens innehåll.
Så tar en annan monolog vid med ett helt annat tempo, en hyllning till Michael Jackson och hans musikvideoskapande tar form i smattrande tempo på bred norrländska och med identisk imitation av Pjotr Giro. Det absurda intrycket förstärks ytterligare när han visar upp dansscener och -steg i nalledräkt.
Men trots tempoväxlingarna lurar hela tiden en känsla av att de tre aktörerna/dansarna är ensamma figurer med en lätt anstrykning av sorg. Sandra Medinas karaktär når, med sin längtansfullt uttrycksfulla dans, ändå inte fram till Piotr Giros skenbart mysiga nallebjörn och de båda hittar inte till Dag Anderssons distanserade tivolikille.
Det är en ensamhet som brer ut sig i takt med monologernas fart, med kulissens skugglikt otäcka framtoning (ingen vill väl vara ensam på ett tivoli?) och den påtagligt känslofyllda sången framförd av Sandra Medina, Love will tear us apart, sjunger hon och man får intrycket av att det är helt sant. Att det är längtan efter kärlek som karaktärerna hela tiden eftersträvar utan att kunna nå dit.

Unknown Pleasures är en omtumlande föreställning som har sin totala styrka i att den vågar lita på att blanda friskt mellan de sceniska uttrycken. Stundtals oerhört vackra dansscener alternerar mellan humoristiska och rappa monologer som slutligen mynnar ut i en stillsam poesiupplevelse där de kloka orden följer betraktaren efter föreställningens slut.