Luleå Det måste vara kylan som gjorde att det bara var ett dussintal besökare som sökt sig till Domkyrkan i Luleå för att avnjuta Stefan Freds examenskonsert i solistsikt orgelspel under tisdgaskvällen. Ihop med Caroline Östbergs egenkoreograferade dans bjöd duon på en timmes läckerheter under parollen Let’s dance. En mycket passande titel för en föreställning där musik från fyra olika århundraden stod på programmet. Inledde gjorde salig fader Bach. Att inte ha med Johan Sebastian Bach i en orgelkonsert i en kyrka vore väl lika fel som att svära i nämnda byggnad. Triosonat i G-dur BWV är så där Bach som bara starens musik kan vara. Man hör med ens vem kompositören är och i detta fröjdefulla framförande kommer verkligen musik till sin fulla rätt.

Likadant är det med de tre sista satserna ur Robert Schumanns sex stycken i kanonform op. 56. Här slungas lyssnare rätt in i romantiken och det bjuds på musik man verkligen blir glad av. De långsamma satserna är sådär meditativt kontemplativa som god orgelmusik kan vara.

Sigfrid Karg-Elerts Vals Mignone op. 142 är ett stycke som ystert glatt tar en tillbaka till nöjesfält och tivolin. Orgeln låter som ett gammaldags positiv och en känsla av fordon sprider sig i kyrkorummet.

Artikelbild

| Caroline Östberg trollband publiken med sin dans.

Organisten och tonsättaren Torsten Nilssons Magnificat från 1968 är modernistisk musik ut i fingerspetsarna. Det gör sig väl att dansa till. Caroline Östberg utnyttjar väl de disparata tonkluster som musiken bjuder på och dansar ikapp med musikens olika tempoväxlingar och sinnesstämningar. Barfota i sin blåa sidenklänning kontrasterar hon fint mot den röda altarringen där hennes huvud är vänt mot publiken. Armarna formerar hons som fjärilar och kors. Detta är fysisk dans där hela kroppen är med, även då hon ligger på golvet. Detta är stor konst som fascinerar.

Detta var en kväll som förtjänar betyget mycket väl godkänt oavsett vad än examinatorn sätter för betyg.