Kärleken i Julia Anderssons liv, Åsa Mobergs självbiografiska roman som legat till sig i hennes byrålåda ända sedan 1970-talet, är en tuff bok för mig att läsa. Jag orkar bara några sidor om dagen.

Ändå är detta en riktig kioskvältare. Alla ingredienser som lockar mig till sträckläsning finns där: ung upprorisk feminism, tjorviga kärleksrelationer och rak enkelt språk som skär i hjärtat.

Att Åsa Moberg har skrivit en nyckelroman ökar spänningen. Älskaren Hubert Meyer, som mycket av handlingen kretsar kring, var i själva verket Harry Schein.

Så varför går det så sakta för mig att läsa? Kanske för att det bitvis känns lika genant nära som att läsa min egen dagbok.

Åsa - eller hennes alter ego Julia - betraktar världen med likadana ögon som jag. Vi kämpar med samma unkna könsroller och jobbiga kärlekskonventioner. Vi måste lära oss att välja våra strider: Det går varken att förändra samhället eller självet på det snabba sätt vi skulle önska.

Kanske är det tabloidfeministens förbannelse. Åsa Moberg kom tidigt till Aftonbladet och blev Sveriges första feministiska kvällstidningsskribent. Jag har skrivit ledare i samma tidning. Givetvis inte med Åsa Mobergs genomslag eller elegans, men i samma feministiska tradition.

Jag läser i Dagens Nyheter att 1970-talet är på modet igen. Att det skulle vara därför Kärleken i Julia Anderssons liv gör sådan succé bland yngre kvinnor. Det känns som en tankevurpa.

Jag föddes på 1970-talet. Självfallet är det ett årtionde som fascinerar mig. Men det är inte främst historieskrivningen eller tidsskildringen som fångar mig när Åsa Moberg beskriver sitt liv. Det är likheterna med min egen tid. 35 år har gått. Har något egentligen förändrats, förutom internet och de sociala mediernas revolution?

Vi vänder oss mot samma saker men i olika kanaler. Åsa Moberg skrev brev och jag skickar mejl. Hon använde pennan, jag har en dator. Annars är det mesta sig likt - i alla fall i känslorna.

Den riktigt stora litteraturen bygger på identifikation. Åsa Moberg är en riktigt stor författare. Så stor att det blir rent plågsamt för mig att läsa.