Innan jag gick till ett café för att skriva den här krönikan satte jag på mig följande (förutom sommarklänning):

Mineralfoundation "Bare"

Eyeliner "Russian Caviar"

Mascara "Very Black"

Rouge "Willing"

Läppglans "Pink Ballerina"

Det tog inte så lång tid. Jag är van vid min morgonrutin. Då tar det lite längre tid med följande skönhetsbehandlingar:

Vaxning av ben (var sjätte vecka)

Plockning och färgning av ögonbryn och fransar (var sjätte vecka)

Fotvård (var åttonde vecka)

Färgning och klippning av hår (var 10-12 vecka)

Ansiktsbehandling (ca två gånger om året)

Jag mår inte illa eller känner mig stressad av detta på något sätt. Problemet uppstår när jag inte sminkar mig eller fixar håret eller vaxar benen. Då vill jag helst inte visa mig på stadens gator.

Min kropp har blivit en marknadsplats, ingen tvekan om det. Undan för undan har jag lagt till fler saker på listan över saker med mitt utseende som behöver korrigeras. De kraven kommer så klart inte inifrån mig själv. De skapas på en marknad som gör skönhet till något kommersiellt. Jag är bara en av alla människor som konsumerar skönhetsprodukter och skönhetsbehandlingar för att jag inte tror att jag duger annars.

En mamma i USA blev världskänd när hon injicerade botox i sin åttaåriga dotter. Nu har hon förlorat vårdnaden. Det kan man förstå. Snacka om att förstöra en liten tjejs självbild alldeles från början.

Om jag får en dotter måste jag skydda henne från skönhetsidealen så länge det bara går. Jag måste på något sätt lyckas förmedla till henne att hon duger som hon är. Helt ärligt tycker jag ju att det coolaste som finns är tjejer utan smink. Jag glömmer aldrig när Robyn kom till en prisutdelning i Stockholm helt osminkad. Hon var så snygg att jag fick dåndimpen.

Problemet är bara att jag själv inte kan gå utan smink. Jag vill inte ens göra det. Jag tycker om att göra mig fin på marknadens villkor, som även har blivit mina.

Min eventuella dotter kommer att ha all anledning att sucka över sin inkonsekventa mamma.