Kulturkrönika Sent söndag kväll på Bishops Arms i Luleå. Magnus Ekelund och jag försöker smälta helgen.

- Magnus, det är så konstigt. På ett sätt vill jag bara tillbaka till Umeå. På ett annat sätt är det skönt att komma hem, säger jag.

- Jag har varit igenom det där hundra gånger. Det är Umeåpeppen mot Luleådekadensen, svarar Magnus.

Artikelbild

| Mattias Alkberg är dubbelt aktuell – med bok och platta.

Mattias Alkberg är på turné med sin nya skiva Anarkist, den hyllade. Magnus Ekelund är akustiskt förband. I lördags spelade de på Scharinska i Umeå. Jag satte mig på bussen för att få leva lite turnéliv med mina vänner.

Väl framme på Scharinska blev jag helt tagen. En stor gammal villa mitt i stan med rockscen, olika klubbrum och barer i vardagsrum med soffor. Snygga, trevliga människor överallt. Läs människor som jag.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville omedelbart köpa en av de gamla villorna på Östermalm och öppna något liknande i Luleå. Här finns ju ingen riktigt bra lokal att festa i om man längtar efter bra musik och barhäng på samma gång.

Men det var ändå något med stämningen på Scharinska, något jag inte kunde förlika mig med. Det var peppen, som Magnus kallar det. Umeåfolket är så himla sugna på allt. Så positivt inställda, vana som de är att vara en musikstad sedan sitt hardcoreunder på 1990-talet.

Artikelbild

| Mattias Alkberg är dubbelt aktuell – med bok och platta.

I Luleå är det kärvare. Här kan ett band vara hur bra som helst utan att någonsin lyckas nöta sig in i människors hjärtan. Här kan man inte bara kliva in, riva av ett gig och få en massa applåder.

Det kan kännas tröstlöst. Å andra sidan skapas riktigt bra musik i det klimatet. Luleå har en av landets bästa indiescener. Som jag fattar att umeåborna är peppade på.

Publiken på Scharinska sjunger hela Mattias Alkbergs första vers innan han ens har öppnat munnen. Matti bara står längst fram på scenen och blir rörd åt allsången, medan Magnus drar på mungiporna i smyg bakom sin tamburin.

Jag ska inte flytta. Jag ska stanna i Luleådekadensen och söka upp Umeåpeppen när jag behöver den. I hemlighet drömma om en gammal villa med massa rock i en stad som rymmer både dekadens och pepp.

Man kan aldrig få allt. Ibland måste man välja.