If tomorrow is Judgement Day

And I’m standing on the front line

And the Lord ask me what I did with my life

I will say I spent it with you

Det var en sommarnatt i Falun 1999. Jag stod på ett tak i centrum, flera våningar upp. Man fick absolut inte stå där men festen hade tagit oss dit ändå. Det var helt ljust ute, till och med soligt, så det måste ha varit i gryningen. Någon hade med sin en portabel CD-spelare. Whitney Houston sjöng dessa rader ur My Love Is Your Love och jag tänkte att livet, det tar nog aldrig slut.

Nu är Whitney Houstons liv över. The Voice, eller Rösten som hon brukar kallas, dog i ett badkar på ett hotell i Beverly Hills med 170 miljoner sålda skivor och sex grammyutmärkelser i bagaget. För oss födda på 1970-talet var hon en självklar del av den musikaliska uppväxten.

Filmen Bodyguard kom 1992, och med den soundtracket I will always love you. Whitney Houstons tolkning av Dolly Partons ballad blev omedelbart en av världens största sånger. Jag gick på bio och trodde att jag blev kär i livvakten, gestaltad av Kevin Costner. I själva verket var det nog Whitney jag trånade efter. Hennes obeskrivliga dragningskraft och magnifika röst. Denna vansinnigt vackra människa.

Whitney Houstons privatliv var inte lika vackert. Det destruktiva äktenskapet med den aggressive Bobby Brown drog ner henne i skiten, om uttrycket tillåts. Droger, avvänjningar och återfall blev vardag. Whitney Houston levde i sviterna av många års psykisk misshandel. Hade lika svårt att hantera relationer och framgång som de allra största alltid har. Men hon blev aldrig mytomspunnen och geniförklarad, som manliga stjärnor blir när de spårar ur. Nej, hon fick istället se sin offentliga person kölhalad och sitt rykte förstört.

Efter 1990-talet lämnade jag Whitney Houston i mina minnens glömda rum. Kanske på grund av alla skandaler. Nu är hon död. Först då minns jag henne, vad hon har betytt för mig. Hur hon har förtrollat mig.

Tänk att döden måste komma med bekräftelsen. Jag skäms över mig själv.