Det anrika museet på Djurgården i Stockholm bjuder varje år in etablerade och oetablerade konstnärer att delta med konstverk som bedöms av en jury. Det slutgiltiga urvalet hängs i vårsalongen.

Resultatet blir både högt och lågt, naturligtvis. Underbart och förfärligt, beroende på individuell smak och referensramar. Men framförallt roligt. Ett veritabelt konstanfall mot besökaren.

Jag besökte vårsalongen 2012 i förra veckan, tillsammans med min vän Tobbe. Hans roligaste minne från dagen är när jag stannade inför något som liknade en radiostyrd hamster och utbrast: "FY FAN!"

Själv minns jag inte ens att det hände. Att uppleva konst är att leva i stunden.

Mitt starkaste intryck från årets vårsalong är den politiska konsten, enkel och konkret. Som Ruben Wättes MC-västar med de påsydda dekalerna Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

En mer direkt kritik av Myndighetssverige får man leta efter. Wätte ger en perfekt bild av hur myndigheter ibland mer stjälper än hjälper människor. Kan vara ett konkret hot mot dem som inte passar in i regelverket.

Kukmätningen av Marina Duncker Axelsson är en annan pärla. Med krita på papper gestaltar hon en rad kostymklädda män, samtalande i samförstånd, i ett flott mötesrum. Det skulle kunna vara Societetssalen på Stadshotellet i Luleå. I mitten av raden står en kvinna i svart dräkt. Hon samtalar inte med någon, stirrar bara rakt fram med bister min.

Till slut faller jag handlöst för ett andlöst vackert porträtt av kronprinsessan Victoria. Anna Kalinitchenko Jalpachik har målat henne i olja, akryl och guld på duk. Estetiken och tekniken för tankarna till det ryska tsarväldet. Så påminns åskådaren om att Vickan, denna omtyckta och "vanliga" prinsessa, i själva verket företräder en monarki som bygger på blodsband och inte på demokrati.

Jag längtar redan till nästa års vårsalong. Då kommer nästa rapport om tillståndet i Sverige och världen. Som en nyhetssändning i konstform, skulle man kunna säga.