Med generationerna förändras språket. Nya ord kommer till, andra åker ut. Men språket lever.

Värre är det med bondskan, den håller sakta med säkert på att dö ut.

Därför startade Tore Lundin och hans vänner en studiecirkel för att hålla liv i sina föräldrars vardagsdialekt - lulemålet.

Artikelbild

| Översättarna är samlade. Nedre raden fr.v: Gunvor Engström, Tore Lundin, Inger Nilsson. Bakre raden: Karin Lundkvist, Gunnar Hansson, Gun Nilsson och Henry Larsson.

- Vi ville öka kunskapen och lära oss tala bondska. Det blev aldrig ett gängse vardagsspråk för oss. Våra föräldrar talade ju aldrig med oss, utan tyckte att vi skulle prata "svenska" för att klara oss i framtiden. Tala svenska sa pappa, säger han när NSD träffar studiecirkelns medlemmar i PRO:s lokaler i Stadsöns centrum.

Samma erfarenhet har Inger Nilsson från sin barndom.

- Mamma och pappa hade lanthandel och där kom gubbarna in och pratade bondska. Så jag hörde det ju hela tiden. Men mina föräldrar talade aldrig bondska med mig, säger hon.

Men för att lära sig bondskan gav de sig på ett ganska stort projekt - en översättning av Bernhard Nordhs Flickan från fjällbyn.

Artikelbild

| Tore Lundin visar ett tillägg i boken - bilder från det gamla bondesamhället och den miljö där lulemålet talades.

- Vi har hållit på i 4-5 terminer med att översätta texterna. Så nu återstår bara att lära sig prata Lulemål också, säger Lundin och skrattar.

- Skälet till att vi valde den är att boken tidsmässigt passar med språket. Den är ju ganska ålderdomlig, säger Lundin.

Artikelbild

Det svåra har varit ordlistan. Orden i lulemålet kan skilja sig från by till by och därför har stavningen varit en svår nöt att knäcka.

- Vi har till exempel inte tagit någon accent. Det blir lite svårare att uttala när man läser texterna, men hade vi tagit med det så hade det blivit så petigt.

Till sin hjälp har de tagit befintliga ordböcker över lulemålet, men det är inte alltid de räckt till.

- Det kunde hända att vi slog och slog i ordböckerna men inte hittade det vi sökte. Alla ord finns inte och då fick jag skriva som jag tror det stavas, eller tycker att det ska stavas, säger Gunnar Hansson.

Just det faktumet har också komplicerat korrekturläsningen av boken. I normala fall lämnar författare över sin text till någon annan.

- Det blev omöjligt här. Det har bara varit vi som kunnat korrekturläsa texterna då vi bestämt stavningen i vissa fall, säger Tore Lundin och tummar på ett av de få exemplar de har.

Kommunens tryckeri får inte längre trycka externa uppdrag och de hann precis få en första upplaga innan det tog stopp den första mars.

- Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det om vi behöver trycka fler böcker. Det är ju betydligt dyrare att gå till ett kommersiellt trycker. Men någon lösning kan vi nog hitta.