Det är tisdag förmiddag, jag sitter på ett fik på Södermalm med en vän jag inte träffat på länge. Nu ska allt som hänt sedan senast berättas.

Vi rör oss mellan Håkan Juholts avgång och bastudebatten i Norrbotten. Jag beskriver vilket överväldigande stöd jag upplevde när jag bloggade om bastubrevet. Hur enskilda personer, kvinnor och män, klev fram och tog ställning för ett mer jämställt Norrbotten.

Sedan fanns det så klart de som kritiserade mig. Inte i sak, det verkade vara komplett omöjligt. Nej, kritiken tog sig snarare uttryck i att jag borde hålla tyst för att inte skämma ut Norrbotten nationellt. Tala inte om bastubrevet så finns det inte! verkade kritikerna mena.

Här finns stora likheter med stormen kring Håkan Juholt. Socialdemokrater som kritiserade honom öppet fick ständigt höra att de svek partiet. De borde bita ihop om sin frustration i offentligheten. Möjligen kunde de få lufta sin kritik på interna partimöten, om de var fräcka nog.

Denna uråldriga syn på partilojalitet riskerade att skada Socialdemokraterna ännu mer än Håkan Juholt själv, eftersom väljarna såg det som partiets hårda kärna vägrade erkänna. Att partiledaren inte hade en chans. Att varken hans ledaregenskaper eller analytiska politiska förmåga räckte för att aspirera på posten som statsminister. När Socialdemokraterna låtsades som ingenting undrade folk om de helt hade tappat greppet.

Jag är samhällsdebattör för att jag ser kritiska synpunkter och offentlig debatt som något gott. Vårt samhälle kommer aldrig bli färdigt och utveckling är förutsättningen för överlevnad.

När min vän och jag har kommit så här långt i vårt resonemang är kaffet för länge sedan kallt. På vägen hem ser jag en affisch med den kinesiske konstnären och människorättskämpen Ai Weiwei. "Liberty is about our rights to question everything", säger han. Så sent som 2011 satt han fängslad för sina åsikters skull.

Vi som har fötts med yttrandefrihet borde skämmas om vi inte använder den. Hur småttigt vårt engagemang än kan verka i jämförelse med Ai Weiweis.