Hans Månssons utställning Vattenvärld - iakttagelser från en fjällbäck är en av två utställningar som har vernissage i Luleå konsthall i dag. Den andra är Victoria Andersson som ställer ut broderier med tunn tråd.

Hans Månsson är frilansjournalist och har en fritidsstuga i Oviksfjällen. Det var där han vandrade en majdag år 2010 och stannade till vid den lilla mossbelupna fjällbäcken. I fickan hade han en vanlig kompaktkamera.

- Jag blev kvar där i flera timmar. Kompaktkameran har så bra makro, det går att fotografera det som är så nära linsen, säger han om det första mötet.

Artikelbild

| Victoria Andersson finputsar skultpurerna i textil inför vernissagen.

Hans Månsson fotograferade, fotograferade och fotograferade. Återvände till platsen gång på gång, i olika årstider och med samma blygsamma fotoutrustning.

- Jag möttes alltid av något nytt, ljuset eller vattenflödet var annorlunda varje gång.

Han beskriver hur det blivit flera tusen bilder av det 25 meter långa avsnittet av fjällbäcken. Det har också blivit ett miljöengagemang, ett inlägg för vattnet.

- Vi har det galna uttrycket "inte ens vatten värd", men vatten är ju värt så mycket.

Artikelbild

| Spelplan.

Och det blev konst också.

- Jag visade bilderna för några konstnärsvänner som uppmanade mig att kontakta en gallerist för en utställning.

Artikelbild

| Rotvälta.

Det blev en utställning och det blev också en bok med samma titel som utställningen.

Han beskriver sitt verk som minimalistiskt.

- Man behöver inte resa jorden runt och man behöver inte ha den dyrbaraste kameran.

Victoria Andersson är också minimalistisk i sitt broderi. Det är med tunn tråd hon skapar sina verk och det är tidskrävande. I denna utställning har träden en stor plats, både som skulpturer och broderier.

- Det har liksom legat i hjärnan och nu vill det ut, säger hon.

Det är textilskulpturer av små träd, broderier av stora träd, fällda och kapade träd, rotvälta träd och stubbar. Hon har gått i närkamp med träden och stubbarna, broderat varje årsring.

Och mitt i allt detta också något som liknar trädets årsringar i en spelplan för ishockey.

- Jag gillar hockeyrinkar, men inte att se på hockey, säger hon om spelplanen med offsidelinjer, målgårdar, tekningspunkter och cirklarna fyllda med årsringar.

Hennes tunna tråd har samma färg i utställningens olika verk, en rödbrun nyans som för tankarna till SJ:s gamla tågvagnar.

- Som ung jobbade jag med att städa personvagnar. Kanske färgen fastnade i mig då. Det är skönt när man bestämt sig för en färg.