Stig Eriksson bor på Mjölkudden, men fick som treåring följa med mamma och pappa till Karlsvik och Karlshäll 1945. Familjen bodde då i Notviken och färden gick i roddbåt eller på cykel.
- Folk vallfärdade till Karlshäll för att se de ryska krigsfångarna. Det bakades bullar och breddes smörgåsar till krigsfångarna. Pappa tog bilder med sin lådkamera, berättar Stig Eriksson.
Det är dessa bilder som pappa Johan Eriksson tog och som funnits
i familjealbumet i alla år. Den första bilden visar de ryska kvinnorna utanför skolan i Karlsvik. Några har uniformsskjortor men de flesta bär civila kläder, som de troligen fått
i Norge efter frigivningen ur de tyska fånglägren. En kvinna har också ett barn på armen, men är i utkanten av den ryska gruppen.
- Förmodligen har några av dem, eller kanske alla, varit Röda arméns soldater, men det kan också ha varit civila fångar från det ockuperade Ukraina och som hamnat i tyska arbetsläger i Norge, säger Lars Gyllenhaal, som skrivit två böcker om fångutväxlingen över Luleå och Karlsvik.
En annan bild föreställer två ryska män, som står och röker vid ett av magasinen, som alltsedan krigsåren kallas tyskmagasinen.
- Det ser inte ut att gå någon nöd på dem. Var de sedan tog vägen vet väl ingen, kanske Sibirien och där blev dom väl dräpta, säger Stig Eriksson.
De två ytterligare bilderna visar en samling ryska krigsfångar. På den ena bilden dansas det, på den andra har en banderoll hängts upp mellan två björkar och med rysk text.
- Banderollens text lyder "Länge leve den segrande Röda armén och dess förste marskalk kamrat Stalin!", översätter Lars Gyllenhall.
Det är stolta ryssar som hängt upp banderollen och en av dem har tagit fram ett dragspel. De väntar på fartyget som ska föra dem hem till Ryssland. Fartyget ska lägga till
i Karlsvik och föra dem till Uleåborg och därifrån med tåg.
Karlshäll hade två viktiga roller under krigsåren. Först som lagerplats för den tyska krigsmaktens livsmedel och alkohol. I magasinen förvarades konserver, havre och kött. Vid sidan av magasinen fanns ett kylhus och ytterligare två lagerbyggnader.
När freden kom fanns 74 000 sovjetiska krigsfångar i Norge. Vägen hem gick för 25 000 av dem från Narvik på tåg till Karlshäll, där de fick trampa på kajen i väntan på att någon av båtarna Clio, Norma eller Aldebaran skulle lägga till.
Karlshäll ansågs vara avskilt från allmänheten och övernattningskvarter kunde ordnas i skogen intill. Nu blev det inte riktigt så avskilt som var tänkt. Luleborna folkvandrade till Karlshäll för att se de ryska krigsfångarna och ge dem gåvor.
För att ta hand om de sjuka inreddes Karlshäll Folkets hus till sjukstuga med plats för 120 patienter. Planerna gick ut på att krigsfångarna skulle stiga direkt över från tågen till väntande båt, men om båten var försenad fanns det 50 stycken 20-mannatält för övernattning i en skogsdunge där senare Borohus hade husfabrik.
Det första tåget anlände klockan 06.00 den 14 juni 1945. I tåget fanns 57 kvinnor och 743 män. NSD kunde samma dag på eftermiddagen önska de ryska medborgarna lyckosam resa med ryskspråkiga rubriker på det kyrilliska alfabetet.
Vad ingen visste då var att nya fångläger väntade många av de sovjetiska soldaterna efter båtresan till Uleåborg och tågresan till Sovjet. Nya fångläger, men nu i Sibirien. Den 11 juli avgick den sista båten från Karlshäll. Då hade knappt tusen om dagen passerat Karlshäll.
Bilderna av de ryska krigsfångarna i Stig Erikssons familjealbum är nu räddade åt eftervärlden, överlämnade till Luleå stadsarkiv.