Norrbottensteatern avlöser det Norénska tungsinnet med underhållning av det lättsamma slaget. Sverige-schweizaren Erik Gedeon har skrivit musikteatern Evigt ung som kan ges i lokala upplagor. Det görs runtom i Europa, på andra håll i Sverige och nu har Norrbottensupplagan haft sin premiär.
Det handlar om framtiden, hur Norrbottensteaterns hus i Norra hamn år 2051 förvandlats till äldreboende för skådespelare. Huset har scenen kvar och det är den som de åter stiger in på, somliga med käpp, en annan i rullstol och en tredje med benprotes. De andra tar sig fram med makliga egna steg.
Och när vårdbiträdet Linda Wincent tonat ut Gullan Bornemarks Vi klappar våra händer och stängt dörren efter sig brakar det lös. Lars Paulin vid pianot drar igång musiken från svunna tider och gamlingarna reser sig, får nytt liv och rockar loss. Det blir musikteater som rycker med publiken. 32 musikstycken hinner det bli innan kvällen är över.
Och det är just en musikföreställning som Evigt ung är. Den kräver musikalitet av aktörerna och det har den grupp som valts ut. Det gäller framför allt kapellmästaren Lars Paulin, en mästerlig arrangör, och Karin Paulin Ek som i rollen som primadonnan lyfter föreställningen med sina sångnummer.
Det rivs av en mängd pålitliga låtar från 1960-tal fram till vår tid, som Peps Perssons Oh boy, Pugh Rogefeldts Små lätta moln, Ko över Sarek och Staten och kapitalet. Naturligtvis finns där också den låt som bildar pjäsens titel, Alphaville-låten For ever young från 1984.
Och när scenen inte är spelplatsen för musik, är det en uppvisning i akrobatik när skådespelarna visar de åldrade skådespelarnas rörelsemönster. Martin Sundbom firar speciella triumfer med sin strakbenta gestalt. Det gäller inte minst som trollkarl.
Visst är det skoj, men efter första aktens timme undrar man om det håller hela vägen, för en akt till. Det gör det eftersom pjäsen har ett driv och är befriad från klocktittarsvackor.
Så den mogna publiken är nöjd, för det här är en föreställning för 55+-åringar som lever på hoppet om evig ungdom. Det är deras ungdoms musik som spelas och som får dem att stampa i golvet och klappa händerna. Tonåringar har knappast utbyte av denna pjäs.
Men efter föreställningen undrar man vad vi egentligen sett, förutom ett härligt musikaliskt och akrobatiskt artisteri? Någon egentlig handling finns inte, ingen dialog som fastnar i minnet. Ja, egentligen stiger ingen av dessa duktiga aktörer fram ur sina välgjorda masker. Det stannar vid schabloner, förutsägbara åldriga figurer. Det är nästan så att Therese Lindbergs gestaltningsförmåga står sig väl även om hennes roll inskränker sig till att vara aska i en urna på pianot.
Men vad gör bristen på gestalter när det finns så mycket annat som rycker med och ger en rolig helkväll. Människorna bakom maskerna får vi söka i annan dramatik.