Caine tolkar Earharts sista flygtur

"Courage is the price that Life exacts for granting peace" skrev den legendariska piloten Amelia Earhart i en dikt. Den skulle faktiskt kunna handla om hennes allra sista flygäventyr, som slutade någonstans i Stilla havet 1937. Dikten blev den huvudsakliga inspirationen för den flygintresserade kompositören Örjan Fahlström, som återvänder till Luleå.
- Det har alltid varit viktigt för mig att hänga upp kompositionerna på en bild och den här gången fastnade jag för Amelia Earhart som var en sådan modig person. Det är bara en viss typ av människa som skulle våga sig på sådana äventyr, och det handlade egentligen inte så mycket om flygandet i sig. Mer om hennes personlighet - att hon var en människa som vågade möta sina rädslor och även reflektera kring dem. Skriver man en dikt som den där så förmår man se genom saker. Därför handlar inte verket bara om att försvinna bokstavligt sett, utan även om hur vissa människor försvinner andligt, säger Fahlström.
Verket Reflections består av sex satser, precis som dikten, och följer Earharts sista äventyr både på ett verkligt och filosofiskt plan. Här finns till exempel ett konkret tonspråk, som när Fahlström låter träblåset upprepa skeppet Itascas namn på morsekod - Itasca som sändes ut för att hjälpa Earhart under de sista skälvande timmarna. Men här finns också satsen Like A Mirror In The Cloud, som kan handla om mer filosofiska teman - Earhart som människa och hennes tankar uppe bland molnen som kanske också går applicera på ett mer allmängiltigt plan.
- Det finns mycket metaforer i stycket, lägger Fahlström till.

Reflections kommer att utgöra första halvan av en konsert där Fahlström leder Norrbotten Big Band och pianisten Uri Caine får rollen som solist. Det är första gången som Fahlström möter storbandet sedan 2005 då han komponerade Vägmärken, och första gången han leder bandet sedan han slutade som konstnärlig ledare 1996 och lämnade över taktpinnen till Tim Hagans.
- Det är otroligt hur hela storbandet och även organisationen har utvecklats under tiden. Tim Hagans tillförde kunskaper som gav bandet enorma erfarenheter och sedan får man lägga till den mognadsprocess som alla musiker gått igenom. Nu behöver man aldrig prata om annat än konst i bandet - man kan gå direkt in på det väsentliga redan från första takten, säger Fahlström.

Att det blev just den amerikanske pianisten Uri Caine är förstås ingen slump. Fahlström och Caine har samarbetat tidigare och har en gemensam nämnare i att de båda står med ena benet i jazzen och andra i den klassiska musiken.
Men för Uri Caine är det inte så enkelt som att det är två olika genrer.
- Jag tilltalas av musik som har en struktur som bas och sedan ger utrymme för improvisation. Strukturen kan vara allt från en serbisk folkvisa, ett verk av Mahler eller en Gershwinlåt - och på det kommer improvisationen som gör jazzformen. Där kan man ha en grundidé för vad man vill uttrycka men den ändrar sig alltid från gång till gång beroende på vilket humör man är och vilka sidospår man väljer att följa. Spelar man i en grupp förstärks den förändringen av individerna och det blir en ständig dialog. Därför älskar jag improviserad musik, säger Caine.

Andra halvan av konserten ägnas åt Uri Caines musik, arrangerad av Oliver Leicht.
- Den musiken kommer från mina tidigaste skivor som är än mer jazzbetonade, då jag ofta skrev för trio. Nu har musiken arrangerats om för storband och fått det sound som är typiskt för den genren och den kulturen, säger Caine.
Blir det något från dina tolkningar av klassisk musik?
- Nej, inte den här gången. För i de grejerna jag gjorde då så handlade det om att ta "stor" musik och göra den mindre. Nu handlar det istället om att ta "mindre" musik och göra den stor - och lite mer strukturerad, säger Caine.