Platsen är Stockholm, något år före andra världskriget. Den unga, begåvade Hedda som studerar tillskärning och sömnad förmanas att hantera de dyrbara tygerna med största försiktighet. Chiffong, siden och duchesse tål inte korrigering - gör man ett misstag måste tyget kasseras.
Då blir det spill. Dyrbart spill.
Spill är också titeln på Sigrid Combüchens bok om Hedwig "Hedda" Langmarks liv. Heddas berättelse inbjuder till beklagande suckar om ett förspillt liv. Flickan med läshuvudet, de flinka fingrarna och det fördelaktiga utseendet blev aldrig filmstjärna, modedirektris eller kirurg.
Fast riktigt så enkla slutsatser kan man inte dra av Heddas levnadsöde, konstaterar Sigrid Combüchen.
- Livets stora vemod är att det hela tiden uppstår ett spill. Det handlar inte bara om Heddas liv. Hon förlorar ett antal chanser i sitt liv, men hon själv uppfattar det inte som reella möjligheter, det är jag som övervärderar dem, i damromanstil, säger Sigrid Combüchen.
Redan i sin genombrottsroman Byron som kom 1988 använde Combüchen greppet att låta många röster gestalta huvudpersonen. I Spill avlöses de berättande partierna av brev som skickats från den åldrade Hedwig Langmark till författaren själv. Den nyktra, framtidsinriktade tonen i dem står i stark kontrast till författarens känslomässiga, aningen romantiska skildring av Heddas ungdomsår.
- Hennes är den skarpa och osentimentala rösten och den är viktig för att få balans i det hela. Annars hade det kunnat bli en såpa, säger Sigrid Combüchen.
Med en blinkning till Georg Brandes har hon valt att ge boken undertiteln En damroman. Den danske kritikern använde föraktfullt uttrycket om Victoria Benedictssons bok Fru Marianne, antydde på så sätt att den var mindre värd. Sigrid Combüchen, vars böcker annars nästan alltid haft manliga huvudpersoner, njöt av att gå in i Heddas kvinnliga värld.
- Jag ville på något vis hylla damromanen. Faktum är att det som den här romanen innehåller rätt mycket av, matlagning, att sy vackra kläder, att tänka på utseendet, se romantisk film och allt sådant där - man tycker ju om det och varför låtsas motsatsen?
Den sinnliga upplevelsen får sitt klimax i ett erotiskt parti där Hedda förför och förförs av en man i sin brors bekantskapskrets. Under en period har hon varit hårt pressad, av sjukdomar i familjen, av att vara ensam och utlämnad i Stockholm, av konventioner och andras förväntningar. Hennes sexuella frigörelse fungerar på sätt och vis som en lättnad för läsaren.
- Jag tror att det är första gången jag har skrivit något sådant, avslöjar Sigrid Combüchen.
- Jag har läst så många sexskildringar som jag inte har gillat. Jag har en känsla av att folk, hur frigjorda de än är verkar så blyga när de skriver om sex. Det är en entitet där man ska visa att man inte är pryd och att detta är hur naturligt som helst.
Sigrid Combüchen har en lång karriär bakom sig som författare. Hon debuterade redan som brådmogen 18-åring och har under årens lopp kritikerhyllats, nominerats till Augustpriset och nämnts som en tänkbar ledamot i Svenska Akademien. Hon beskrivs ibland som en "svår" författare, men har själv svårt att förstå varför.
- Jag blir alltid orolig när jag läser igenom det jag har skrivit för att det känns som om det är alldeles för lätt. Kanske är det för att jag talar ädelskånska som de förväntar sig att jag ska vara svår och lundensisk, säger hon.
I hennes böcker ryms högt och lågt, i Spill har hon lagt ned mycket arbete på att beskriva Professorstaden i Lund, där Heddas familj bor, och minst lika mycket möda på att skildra gamla svenska b-filmer på ett trovärdigt sätt. Det ena utesluter inte det andra. På samma sätt formas våra liv lika mycket av banala felbeslut som av noggrant uttänkta visioner.
- Man ska undvika att vara funkismänniska. De gamla funkishusen är perfekt uttänkta, men går man in i köken slår alla skåpdörrar i varandra. Det är inte alls så bra gjort. En god tanke förskjuter alltid en annan god tanke, säger Sigrid Combüchen.