Det nya som byggs ska bli framtidens kulturarv

Nu behöver ni i Malmfälten inte känna er ensamma som arvlösa. Luleåborna berövades trästaden som en gång fanns, men som revs och brändes under förfärliga 1960- och 1970-tal. Staden hade på 1950-talet fått fina arkitektoniska utropstecken som Shoppingcenter, badhuset och stadshuset, men det fanns inget intresse att behålla de fina trähus som fanns i det då så kallade niokvartersområdet i centrum.

Rivningsraseriet förekom i många städer, men det fanns undantag där man såg en äldre bebyggelse som en tillgång i stadsbilden. Så var det i grannstaden Piteå som behöll den gamla trästaden i kvarteren kring det tidigare stadshuset, som nu är Piteå museum.

Ofta är det just städernas centrum som uppmärksammas när gammal bebyggelse rivs, men det fanns också bebyggelsemiljöer utanför stadscentrum som känslolösa politiker och stadsplanerare utplånade. I Luleå har vi Karlsvik och Karlshäll som efter förra sekelskiftet blev en bruksort och vaggan för Norrbottens järnbruk i större skala och för pappersindustrin i länet.

I Karlsvik och Karlshäll byggdes på 1910-talet ett samhälle med arbetarbostäder för dem som arbetade vid Luleå träsliperi AB. Bostäderna var ritade av arkitekten Sigurd Lewerentz (1885–1975) som hade rötterna i svensk bruksmiljö. Hans far var disponent vid Sandö glasbruk i Ångermanland.

I Karlsvik och Karlshäll åstadkom han som mycket ung arkitekt det som senare skulle beskrivas som ett mönstersamhälle. Arbetar- och förmansbostäderna fick järnspis och rinnande kallt vatten. I rummen fanns kakelugnar för uppvärmningen. Träsliperiet ägde 53 lägenheter, 21 i Karlshäll och 32 i Karlsvik. Manskapsbaracker byggdes också för de veckopendlande arbetarna som bodde i socknens byar.

Brukseran i Karlsvik och Karlshäll blev kort. Träsliperiet försvann, liksom sågverket gjort och även Luleå Järnverk. De 53 lägenheterna överlevde, men mönstersamhället förföll och när en fälgfabrik skulle byggas 1973 revs Lewerentz mönstersamhälle. Sedan blev det ingen fälgfabrik, men då var kulturarvet efter Lewerentz i stort sett utplånat. Kvar av Lewerentz mönstersamhälle finns nu bara en arbetarbod sedan sista bostadshuset brann ner 2003.

Någon opinion mot utplånandet av Lewerentz mönstersamhälle väcktes inte. Hans verk i Luleå är nu bortglömt. Arkitekturintresserade har däremot inte glömt Lewerentz. Med åren kom hans byggnader att uppmärksammas internationellt och han anses som en av de stora svenska arkitekterna.

S:t Petri kyrka i Klippan i Skåne är hans mästerverk och lockar varje år arkitekter från hela världen. Det gör inte Karlshäll och Karlsvik. Ett ungt arkitektpar på besök i Karlsvik blev hänförda när de fick veta att den store Lewerentz skapat ett mönstersamhälle i denna stadsdel, men som revs för en fälgfabrik som inte blev av.

Förlusten av ett kulturarv kan uppvägas av att det som byggs efter det som rivits har utsikter att bli framtidens kulturarv. Det måste helt enkelt vara vackert, tilltalande, visa en egenart. I Kiruna ritas en ny stad med byggnader som har dessa möjligheter. Det gjordes inte efter rivningsvågen i 1960- och 1970-talets Luleå. Vill någon slå vakt om Rättscentrum eller det nya Åhlénshuset som ett kommande kulturarv? Knappast, men kanske det nya Telia-huset med dess fräcka formgivning.