När fröken läste om Madickens kompis Abbe hände något i den lilla Therese. Abbes pappa super om och om igen upp familjens pengar och pojken tar ett vuxenansvar och ursäktar ideligen sin pappas beteende.
– Jag kände igen mig! Min pappa drack också alldeles för mycket. Jag tog ett ansvar för honom och såg ofta till att han kom i säng på kvällarna. När jag läste om alla stora drömmar som Abbe hade, trots sin röriga tillvaro, kände jag att jag också kunde drömma stort.
Therese Henriksson bestämde sig för att bli författare. Hon skulle skriva berättelser som hjälpte andra barn.
Lusten att uttrycka sig fick hon tidigt från pappan, som var en historieberättare av rang.
– Pappa var visserligen ofta berusad, men han var aldrig elak och han kunde berätta de mest fantastiska sagorna. Jag inspirerades av honom och fantiserade mycket. Innan jag kunde skriva spelade jag in mina spökhistorier på en bandspelare som jag fick i present av min moster. Jag tryckte på rec och play och berättade historier om pojkar i blå täckjackor som blev jagade av grävskopor, haha.
Det var i den gamla Pellgården i Mockträsk, utanför Boden, som berättarlusten väcktes. I dag bor Therese granne med gården som var hennes farmors gård. Här tillbringade familjen alla lov och helger.
– När pappa blev full och stökig drog jag mig undan i kammaren och skrev noveller. Men trots att jag bestämde mig för författaryrket redan som åttaåring så jobbade jag länge med helt andra saker.
Therese utbildade sig till fritidspedagog men jobbade först i hemtjänsten under flera år. Tanter och farbröder från den tiden har långt senare blivit förebilder för rollfigurer i hennes böcker.
– De kloka, vägledande gamlingarna löper som en röd tråd i mina böcker, det finns en i varje berättelse och många jag träffat genom åren har inspirerat mig i skrivandet. Även vuxna som dricker för mycket har varit återkommande i flera av böckerna och jag hoppas att det kan stärka något barn så som berättelsen om Abbe och hans pappa stärkte mig. Jag var inte ensam.
Skrivandet förblev en hobby ända tills Therese som 46-åring gav ut sin första ungdomsbok.
Det var efter att hon kraschade och blev sjukskriven från jobbet som fritidspedagog som skrivarkarriären tog fart på allvar.
– Det var sjukdom och död i familjen, jag skilde mig och pappa gick allt djupare i sitt beroende. Livet krisade rejält och när jag reste mig efter de åren bestämde jag mig för att satsa på min dröm.
Therese gick tre kurser i kreativt skrivande och nu fick hon kläm på hur en bok ska skrivas.
– Den sista kursen gick jag på distans via Kanada, där jag, min nye man Patrik och vår lille son Nisse bodde under ett år. Jag gillar ju att skriva om spökerier och när vi var där drabbades jag själv av något väldigt spooky, säger Therese och berättar att hon just hade skrivit ett kapitel om en pojke som befann sig utomlands där han övade på eldmagi. Han råkade av misstag sätta sitt eget hus hemma i Norrbotten i brand.
Samma dag fick familjen beskedet att deras eget hem i Mockträsk stod i lågor! Huset brann ner till grunden och allt familjen ägde gick upp i rök.
Vi sitter vid köksbordet i huset som byggdes upp igen ett år efter branden. Familjen flyttade in här 2014. Året efter gavs Therese Henrikssons debutbok ut och sedan dess har hon livnärt sig som författare. Hon har skrivit åtta barn- och ungdomsböcker, mestadels om spökerier, mod och kärlek, och till hösten ges hennes nionde bok ut.
– Det är del två i en serie om tre lättlästa böcker. Till hösten ges också mitt livs första novell ut. Det känns kul, jag har ju skrivit noveller hela mitt liv.
Och skriver gör Therese Henriksson året om – någon regelrätt semester har hon aldrig.
– Om det är fint väder kan jag välja att ta ledigt ett par dagar. Vi kanske åker på en dagsutflykt eller så går vi och badar. Men då ser jag ofta någonting på stranden som jag börjar bygga en berättelse kring i fantasin. Då smyger jag fram mobilen och pratar in mina tankar, skrattar hon.
Hennes arbetsplats finns i hemmet och rutinerna med skrivande och skötsel av hundar, höns och får har varit desamma under pandemin som alltid annars.
– Det tråkiga var att alla mässor och marknader var inställda, men å andra sidan hade jag många fler klassrumsbesök via zoom, så pandemin var både plus och minus för min del.