Skulptören Kaj Engström ställer ut en grupp balettdansare och han kallar sin utställning Via Svansjön. För honom var vägen till konsten utstakad redan hemma på Gotland.
- Min far skulpterade hela tiden. Han använde de knotiga enar som ringlar på Fårö. Av enarna gjorde han dansöser och vi barn fick hjälpa honom.
Pappan var medlem i ett konstnärskollektiv i Stockholm och en dag kom stockholmskonstnärerna till Fårö och med sig hade de ballerinor från Kungliga baletten.
- Gubbarna vevade grammofon och ballerinorna dansade på stranden. De tittade och målade. Det var ju älvor som dansade. Och vad hade gubbarna att jämföra med, gamla bondmoror i säck och halm.
- Det var nog då jag fick den första kicken av hur graciöst, älvlikt de rörde sig. Det tragiska var att min far dansade iväg med en av älvorna. Då var jag åtta år och jag såg honom aldrig mer.
Kaj Engström förnekar inte att något finns kvar från älvornas dans där på Fåröstranden i hans skulpturgrupp.
- Jag inspirerades av ballerinornas rörelse, hur de rör sig som fjärilar eller fåglar, så fjäderlätt. Det måste ha fastnat i mig som åttaåring.
Men i ballerinorna Kaj Engström nu skapat finns inte det älvlika och fjäderlätta. De är snarare motsatsen, inte ens uttalat kvinnliga.
- De är könlösa, en del är muskulösa, och jag gillar att de är könlösa. De har inga graciösa rörelser, men de försöker. Här är en som har lite kulmage också, säger han och visar en av gruppens medlemmar.
De är inga perfekta kroppar som Kaj Engström format i trä. Han har använt lind, björk, al och ene. Varje ballerina har åtta olika delar i olika träslag.
I gruppen Via Svansjön ingår också små dockor i betong som vakter. Engström har utgått från riktiga dockor.
- Jag fyllde dem med betong och flådde dem som fiskar. Men dom kan blinka som riktiga dockor, det behöll jag.
Kaj Engström kommer skakad till konsthallen. Han är så flygrädd och lika flygrädd är Magdalena Eriksson, som kommer från Närke och visar sina målningar.
- Jo, jag är flygrädd men jag tar många risker i måleriet. Det är många målningar jag många gånger förstört innan det har stillnat.
Målningarna hon ställer ut beskriver hon som bilder av relationer, hur människor är mot varandra och mot sig själva.
- Den här målningen kallar jag Springtime och den har jag målat på i ett halvår. Det är många lager färg, många ingångar och berättelser. Jag jobbar snabbt och spontant och så ångrar jag mig. Det kan bli något helt annat när jag är färdig än vad jag började med. Det kan finnas något helt annat under det sista färglagret.
- En motsägelsefull skapelse som det ligger tålamod och stark vilja bakom.
Magdalena Eriksson beskriver hur hon bor i en gammal järnvägsstation på landet med katter, höns och häst. Hon gick Valand konsthögskola och har målat i hela sitt yrkesverksamma liv.
- Jag tyckte tidigt att det var roligt att måla, men jag skrev också. Men bilden har en arbetsprocess som jag trivs med mera än med skrivandet. Att måla är mera lustfyllt.
På frågan om hennes konstriktning blir svaret undvikande.
- Jag är väl bildpoet och en undersökande människa. Att måla är ett sätt att leva och jag tror jag valt rätt. Målandet håller mig levande.
Men det är inte så alldeles enkelt att leva på konsten.
- Det har blivit mycket svårare på senare år. Vi har en regering som tycker allt ska vara lönsamt. Barn inte lönsamma, människors känsloliv är inte lönsamt. Konsten skulle vara lönsam om det fanns broar mellan konstnären och publiken, säger Magdalena Eriksson.
Petter Hellsing kallar sin utställning Urban Weft, vilket kan översättas som urbana inslag.
- Det handlar om den urbana staden. Den har ingen fysisk begränsning, vi har anknytningar utanför den plats vi bor på. Här bygger jag upp en liten stad, säger han om de textilklädda snickerier, rena snickerier, texter och bilder som han ännu inte hunnit formera.
I utställninen finns också en strof av poeten Gunnar Ekelöf: "Jag är en främling i detta land./Men detta land är ingen främling i mig!/Jag är inte hemma i detta land/men detta land beter sig som hemma i mig!"
Den har Petter Helsing låtit Google översätta till främmande spåk, från det ena till det andra språket och slutligen tillbaka till svenskan. Slutresultatet ska vi inte avslöja.
- Det slutar med en fullständig deformering. Det är väl just detta med språk, vad förstår vi egentligen. Även om vi talar samma språk kan vi lämna ett möte med helt olika uppfattningar om vad som sagts, säger Petter Hellsing.
Ekelöfs strof är utgångspunkten för hela Petter Hellsings utställning.
- Det är om att vara hemma, vara borta och var man egentligen bor, säger han.