Staffan är titeln på boken och undertiteln En ocean av sorg och längtan.
- Det står för hans liv men också för det han gjort på scen, säger Peo Rask.
Han driver förlaget Black Island Books och har gett ut två böcker av Staffan Westerberg.
- Han har ju varit en kändis i så många år, så jag trodde det fanns en bok också om honom, men det fanns det inte. Så jag såg det som min uppgift att göra den boken.
Men varför en bok?
- Staffan Westerberg är en person som folk gillar eller ogillar. Ingen är likgiltig inför honom. När jag började med boken ringde jag en stiftelse för att söka pengar till bokprojektet. Kvinnan som svarade förklarade att en bok om Staffan Westerberg skulle det aldrig bli några pengar till.
- Sedan lockas jag nog också av Staffan Westerbergs många uppbrott. Han ville inte drabbas av institutionsfetma. Det kanske inte hade varit lika kul om han hållit på i 50 år på Dramaten. Han har istället ständigt gjort nya saker.
Det är ingen fullständig biografi som Peo Rask skrivit och han har inte skrivit allt själv.
- Jag har försökt att göra boken som han själv är, fånga hans person. Därför finns det med skisser, affischer, en del inte helt färdiga.
Barndomsåren på Svartön har Peo Rask låtit passera. De har andra skrivit om i andra sammanhang. I stället handlar boken om scenkonstnären Staffan Westerberg, från när han lämnar Luleå.
- Han började med dockteater, men först bara för vuxna. Han skötte allt själv, dockor, scenografi, ljud och ljus. Han hade ett personligt förhållande till dockorna så ingen annan fick arbeta med dem.
Peo Rask har inte intervjuat Westerberg, men väl hans kolleger. Han har också fått namnkunniga teaterkritiker att skriva.
- Själv tog jag hand om tiden före pjäsen Vilse i pannkakan. Teaterkritikerna från tiden innan den är nu för ålderstigna och en del av dem är döda. Av hans skådespelarkolleger har jag intervjuat Sara Aarnia på Norrbottensteatern och Basia Frydman på Dramaten.
Staffan Westerberg har verkat i många ensembler under åren, tio år på varje plats, på stora och på små scener. Ibland också små scener på de stora teatrarna.
- Basia Frydman berättade att under tiden på Dramaten fick de tillgång till en tornrum, högt upp i huset. Teaterledningen brydde sig inte om vad de gjorde men det blev föreställningar.
Peo Rask tror inte att Sverige får någon ny Staffan Westerberg, den tiden är förbi.
- Han steg in i tv-huset med en pappkasse med dockor, fick spela upp och cheferna såg hans talang. Nu krävs det en fullödig cv och att man redan lockat tittare. I dag skulle de ha kastat ut Staffan Westerberg.
I boken försöker Peo Rask också ge en förklaring till påståendet att Staffan Westerberg och hans dockor Lillstrumpa och Syster Yster förstörde en barngeneration, den som nu nått medelåldern.
- Att han förstört en generation känns väldigt konstruerat. Min tes är att Staffan Westerberg fått klä skott för det politiska 1970-talet och det vänstern stod för.
Staffan Westerberg hade själv problem på 1970-talet, för barnteatern skulle antingen vara klassiska sagor med onda och goda eller politisk plakatteater.
- Och så kom han med en tredje väg och arbetade med fantasin, pratade med barnen om döden. Det hade många svårt för och det gick inte alltid hem, säger Peo Rask.
I boken får läsaren också en annorlunda bild av Staffan Westerberg. Han bohemiska stil skymmer en man som vill ha kontroll över allt, vill sköta allt själv.
- Men han är generös mot dem som spelar med honom, de får ta plats, säger Peo Rask.