De dramatiska och ibland övertolkade ingredienserna i konstnären Eva Bonniers liv framhävs ofta när hon beskrivs. Men att lägga fokus där är att reducera ett betydande konstnärskap till en tacksam klichébild, menar professor Görel Cavalli-Björkman, tidigare intendent och forskningschef på Nationalmuseum.
- Jag tycker att man ska ta henne för det hon ville vara, en konstnär bland andra under 1880-talet, säger hon.
Ett självporträtt av Eva Bonnier, målat 1886, är det första som möter besökarna i utställningen Eva Bonnier - konstnär och mecenat på Waldemarsudde i Stockholm. Iklädd hög hatt och en vit sidenrosett kring halsen blickar hon mot oss, allvarsam och värdig.
- När hon målade det hade hon redan varit ett par år i Paris. Hon skärskådar sig själv i spegeln i sin nyinköpta hatt som hon har prytt med rosetter. Många har sagt att hon var en skärpt person, med stark integritet. Det tycker jag syns här och det märker man också när man läser hennes brev, de är väldigt fyndiga och roliga, säger Görel Cavalli-Björkman.
Tre år har hon ägnat åt forskningen om Eva Bonnier. Till sin hjälp har Görel Cavalli-Björkman bland annat haft en omfattande korrespondens som bevarats av familjen Bonnier, däribland drygt 500 spirituella, informativa och aningen vassa brev skrivna av konstnären själv. Men i arbetet med boken Eva Bonnier ett konstnärsliv och utställningen på Waldemarsudde har hon också fått göra ett privat detektivarbete för att hitta Eva Bonniers konstverk.
- Jag har varit runt och letat verk och en del har dykt upp under tiden som vi har jobbat. Det är ju så med Eva Bonnier att hon kanske kunde ha varit mer känd än vad hon är, därför att det är så mycket som är i privat ägo. Hon behövde inte sälja, mycket behölls i familjen, säger Görel Cavalli-Björkman.
Född in i en rik förläggarsläkt behövde Eva Bonnier inte arbeta för sitt uppehälle. Men redan när hon som 14-åring började studera teckning hos porträtt- och genremålaren Arvid Gottfrid Virgin var hennes framtid utstakad. Efter studier på bland annat Konstakademien reste hon 1882 till Frankrike på en semesterresa tillsammans med sin syster och mor. "Blott jag finge måla här", skriver hon i ett brev om upplevelsen av Paris.
Så blev det också. Under åren mellan 1883 och 1889 levde och verkade Eva Bonnier i Paris. Det var också där som hennes konstnärskap nådde sin absoluta höjdpunkt och där hennes främsta verk som Ateljéinteriör i Paris, Sömmerskor och Reflex i blått kom till. Hennes koloristiska förmåga, psykologiska insikt och sätt att hantera ljuseffekter fick fin kritik, även om hon självklart också fick sin släng av den misogyna kritikersleven.
Efter de lyckliga åren i Paris återvände hon till Sverige. Där väntade personliga motgångar: hennes stora kärlek skulptören Per Hasselberg slog upp deras förlovning och i samband med det drabbades hon av psykisk ohälsa. När Hasselberg dog 1894 adopterade Eva Bonnier hans dotter Julia och tycktes ha återfunnit harmonin i livet. Konstnärskapet tog en ny riktning, mera konsthantverk och blev också en viktig mecenat för konstnärer som Carl Eldh, Christian Eriksson och Carl Milles.
Att Eva Bonniers liv slutade redan vid 51 års ålder, efter ett fall från ett hotellrumsfönster i Köpenhamn, har tolkats som självmord. Görel Cavalli-Björkman ser det som en del av mytbildningen kring konstnärens liv.
- Min version är att det var en tragisk olycka, säger hon.