Det är egentligen ingen större överraskning att Mikael Niemi skrivit något så ovanligt som "en svensk katastrofroman", för att citera förlaget. Niemi byter genre nästan lika ofta som en annan byter skjorta. Och vad kan vara mer kittlande och tacksamt att skildra än dagen då dammarnas damm, den smått mytiska Sourvadammen, brister och den kraft den ska tämja och som ska generera elström, i stället får fritt utlopp. I det här fallet påskyndad av en ovanligt blöt och regnig höst.
Romanens röda tråd är människans litenhet inför naturens krafter. Här i form av en vredgad älv som, kan man tolka det, tröttnat på homo sapiens otacksamhet och oförståelse visavi vattnet som livets förutsättning.
Här är det inte älgarna som demonstrerar, utan moder jord. Och dess kraft ska kanske få oss att tänka: Vad vill jag med mitt liv? Vad är viktigt? Vad kan jag vara utan? Vad ska du med bil och villa, som Peps Persson sjunger.
Naturen, vattnets kraft och storslagenhet i all ära, det är människorna som gör berättelsen. Och de agerar och reagerar både klokt, dumt och framför allt irrationellt inför det fakta som finns "på bordet", som för några stavas en hög vägg av vatten med öronbedövande kraft och hastighet. Eller för andra ännu bara som ett anande drama och därför kanske hinner tänka och fortfarande tro att "det drabbar väl inte mig". Denna så typiskt mänskliga vägran att tro att livets normalitet ska kunna brytas av en yttre kraft. Trots tsunamis, jordbävningar eller omätbara megastormar.
Det finns alltid ett före och ett efter kring omvälvande händelser i människans livsresa. För Vincent Laurin kom den att förhindra hans plan att ta helikoptern och ta sig själv av daga, för att i stället genom katastrofens inverkan slitas mellan naivt hopp och lätt återhållen vrede kring ex-frun Hennys nyckfulla agerande. Allt medan deras dotter Lovisa, med ett ännu hemligt barn i magen, kämpar för sitt liv på egen hand i en stuga helt i älvens våld.
Mänskligt liv innebär bindningar och ömsesidiga behov. Och de kan uppstå när man minst anar det. Exempelvis när man har målarkurs och ska måla tavlor intill Stora Luleälv (Stuor Julevädno på samiska), som för lärarinnan Lena Sundh. På samma kurs finns den narcissistiske Laban som när älven var vacker och lugn fått tanterna till sig i trosorna, för att sedan, när samma älv bytt skepnad, förvandlas till något som för att överleva måste få den utbrända Lenas vårdnad.
Katastrofer är extrema händelser och sådana kan också, direkt eller indirekt, sätta igång processer som kan trigga igång människans sämre sidor. Vattenfalls serviceman Barney Lundmark visar sådana sidor är den i boken jag smått känner förtjänar älvens käftar. Till skillnad mot kvinnan, en sorts kollega, som bara ville låna hans mobiltelefon och meddela huvudansvariga att skarpt läge råder vid dammen.
Niemis roman vill forsa fram i språk och kring stort och smått, natur kontra människa, kvinna kontra man, norr och söder, ditten och datten. Tyvärr dröjer det väl länge innan den riktigt griper tag i mig. Och till skillnad från älvens kraft känns berättelsen lite beige och Fallvatten når långtifrån de höjder man vet Niemis prosa och berättarkonst emellanåt kan vistas på.
Men det lär dröja innan jag glömmer samen Adolf Pavvals kamp mot döden i sin älskade Saab. Han som nere på älvens botten ståndaktigt tänkte att fan, Saaben, det är ingen bil "man spottar i".