James Joyce lät sin huvudperson Stephen tillbringa en dag i Dublin och fyllde en tjock roman. Helena Loofts huvudperson är 22-åriga Beatrice och henne får vi också följa under en dag, men under en vandring från den stökiga lägenheten i Svedmyra till Medborgarplatsen och på beskedligare 208 sidor.
- Det handlar om hennes ljusa barndom och hur hon går in i ett mörkt vuxenliv. Hon tar på sig skulden för allt och känner sig misslyckad. Det där med skuld är spännande. När är det en verklig skuld och när ta man på sig en skuld man inte har med att göra. För henne är skulden en konkret figur, en liten demon som hänger efter henne.
Bokens Beatrice tar på sig skulden för allt, även för föräldrarnas dåliga äktenskap, att de inte längre pratar med varandra. Helena Looft tycker att frågan om skuld är intressant.
- Detta med skuld ligger också hos mig själv. Jag har lätt att ta på mig skuld för olika saker, vill gärna hjälpa för mycket, grubblar över återvinning och jordens framtid, känner ansvar som människa för att förbättra världen . Det kan gå lite över styr. När jag handlar frågar jag mig om jag kan köpa apelsiner Marocko. Till slut kan det bli alldeles snurrigt. Det är spännande att fundera över detta.
Och frågan om skuld kan finnas också i en familj med fin fasad.
- Beatrice växer upp ljust och lyckligt, men en familj kan ha berättelse om sig själv som ser ut på ett sätt och som kanske någon medlem inte passar in i.
Så det är den demonen som Beatrice bär med sig, från Svedmyra via Slakthusområdet, Gullmarsplan och Skanstull och till Medborgarplatsen, Helena Looft beskriver det som en vandring till antikens Kartago, som också finns i Turners målning på bokens omslag. Hon har fascinerats av myten om prinsessan Dido som grundade staden.
- Jag har grävt ner mig i klassikerna. Det Vergilius skrev om romarriket 800 före Kristus är fantastisk litteratur. Kanske finns där något korn av sanning i myten om Dido och det är intressant för mig som feminist.
Helena Looft började sitt författande på allvar vid 25 års ålder. Hon växte upp på Lidingö, som hon beskriver som en plats där det inte fanns på kartan att man kunde blir författare eller konstnär. Nej, jurist eller läkare var de yrken som räknades.
- Jag träffade några andra som skrev, Per Planhammar och Kennet Klemets, och då kunde jag ta mitt eget skrivande på allvar. De var så målinriktade och poeten Klemets kallade sig författare redan innan han gett ut någon bok.
Helena Looft började skicka sina manus till tidskrifter och förlag. Hennes första bok kom ut 1992 på förlaget Bakhåll i Lund.
- Det är ett undergroundförlag som vägrar göra reklam för sina böcker. De ska i alla fall nå sina läsare även om det kanske tar hundra år. De gav ut Mafouz på svenska och när han fick Nobelpriset släppte man inte in några journalister. Förlaget vägrade öppna när de ringde på.
Att vänta i kanske 100 år på en bekräftelse var inte Helena Loofts dröm. Efter tre böcker på Bakhåll blev det etablerade Wahlström & Widstrand. Då kom hon ut på författaraftnar och hennes bok avhandlades i tv-kanalernas morgonsoffor.
Efter några experimentella böcker i egen utgivning är det nu Luleåförlaget Black Island som får ge ut hennes nya roman.
Hon beskriver sig som en smal författare och då är det inte möjligt att försörja sig på författarskapet.
- Jag får ta olika tillfälliga jobb, läsa korrektur och så. När jag fått stipendier har jag kunnat författa på heltid. Nu läser jag litteraturhistoria och lever på studielån. Det går inte att ha ett heltidsjobb och samtidigt skriva böcker.
Just nu gräver Helena Looft ner sig i antikens litteratur, men förebilderna är betydligt yngre och ingen har efternamnet Joyce.
- Tove Jansson och J D Salinger. Inte för att jag försöker skriva som Tove, men Salinger har fantastiska dialoger som inspirerar mig.