Det är kallt när vi träffar Saïda Bayoucefi utanför den nedlagda järnaffären i Korpilombolo. Mycket kallt, 20 minusgrader, och hon kommer norrländskt påpälsad på den knarrande snön från sin tillfälliga bostad i det tornedalska samhället.
Den tidigare järnaffären förvandlas under festivalen till Galleri Järnaffären och någon har redan sopat bort snön från bron.
- Min far kom från Sahara och den varmaste platsen i världen. Jag är född i Algeriet och vi har som kallast 14 plusgrader.
Saïda Bayoucefi hade alltid drömt om att resa, men Sverige vara bara ett namn på kartan för henne, ett namn på ett land någonstans uppe vid nordpolen eller Alaska.
- Jag hade aldrig haft en tanke på att åka till Sverige. Här kunde ju ingen bo i denna kyla.
Hon gick ut konsthögskolan i Algeriet med högsta betyg och det var i mötet med den svenske ambassadören som inbjudan kom om att åka till landet däruppe vid Nordpolen.
- Han lyckades övertala mig men jag var övertygad om att i Sverige fanns det bara snö och kyla. Böckerna och broschyrerna han visade mig trodde jag inte på, men han förklarade att om jag inte gillade Sverige så var det bara att återvända hem till Algeriet.
I augusti 2002 kom så Saïda Bayoucefi till Sverige och hon föll direkt. Först för landet och klimatet, sedan för glaskonsten.
- Människorna var så varma och lyckliga, inte så kalla som jag trodde de skulle vara. Det var som i himlen eller paradiset med alla blommor och allt det gröna. Det var som våren i Algeriet, min favoritårstid.
Den andra förälskelsen tändes när hon mötte värmen i glasbruken och glastillverkningen. Hon tillbringade en semester och lite till på Konstfack i Stockholm. Sedan bar det vidare till Nybro och designhögskolan. Hon fick lära sig glaskonstens olika tekniker och beskriver det "som en bomb" hur hon uppslukades av glasets möjligheter.
- Jag började experimentera och finna ut vad jag skulle kunna göra med glaset. Jag tog fram det som jag har inom mig och formade glaset efter det. Jag har arbetat mycket med kalligrafi och nu använder jag det på glaset.
Och så fick hon uppmaningen av Algeriets ambassadör i Stockholm. Han berättade om nattfestivalen och att hon kunde åka till Korpilombolo och ställa ut.
- Jag förstod att det kunde öppna dörren för mig till den samiska kulturen. Nu hoppas jag få möta samer här under festivalen. Det har visst också ordnats.
Den som besöker Galleri Järnhandeln möts kanske inte alltid av konstnären själv, men väl hennes huvud och hennes händer. Hon har haft sig själv som modell när hon format glaset.
Händerna finns där i olika former, i olika färger, två och två eller var för sig.
- Händer ser kanske lika ut, men de uttrycker så olika. Varje hand har ett budskap. Inbjudande, ge eller ta emot. Olika händer, en svart och en vit. De kan symbolisera det goda, vara tillsammans, men också dåliga saker. Det resta pekfingret står för makten.
En del av utställningen finns i ett svart rum, utan belysning annat än i glasföremålen. Den delen ska betraktas genom skyltfönstret när polarnatten tagit över.
Nu har Saïda Bayoucefi uppplevt den norrbottniska polarnatten, men ångrar inte att hon åkte till landet som inte trodde fanns där långt uppe i norr.
- Jag saknar Algeriet när jag är i Sverige och jag saknar Sverige när jag är i Algeriet. Det är något som får mig alltid att återvända till Sverige.