Verkligheten är inte kvadratisk även om tekniken i fotografins barndom hade denna begränsning av proportionerna. Jaakko Heikkilä kan inte beskyllas för att vara kvadratisk i sitt fotografiska arbete, snarare utpräglat rektangulär. Och han vänder det rektangulära ofta på höjden.
Så är det med de 46 bilder han fyllt hela Konsthallen med. Flera av bilderna är panoramabilder, låga och breda eller smala och höga. Vi ser människor i rum och vi får se både tak och golv. Personerna sitter, eller står och de uttrycker inget på bilden, inga leenden. Munnarna är stängda och de har ofta en stadig blick in i kameran.
Ibland brukar debatten gå om fotografin är konst. Under vandringen bland Jaakko Heikkiläs bilder inser man som betraktare att även om fotografin inte skulle vara en konst så är det en konst att fotografera som Heikkilä.
Bilderna visar motiv från hans nordliga Finland, på andra sidan Torne älv, till och med från svenska Parkalombolo, men framför allt av människor i andra länder. Det handlar folkspillror i Armenien, i Serbien, i Brasilien, men också bland fattiga i USA.
Ibland går han nära människornas ansikten, så nära att han skär bort haka och panna. Vi ser varenda por i de åldrade, skrynkliga ansiktena, liksom den släta, fina huden på de unga. Beskära bilder är också en konst som Jaakko Heikkilä behärskar, att ta bort det ovidkommande och koncentrera bilden på motivets kärna.
Och i andra bilder finns det vackra i stora vyer, förföriska havsstrandbilder eller över nordiska vattendrag. Där finns Älven ur serien Jesus stands on the Swedish side och som visar Torne älv vid Kukkola. En stor panoramabild som egentligen bara är en övergång från ljust blått till som allra ljusast blått, från vattenspegel till himmel. Det finns inget annat på bilden, inga detaljer, inget landskap. Det är bara vatten och himmel i en långsam förening, ett försiktigt möte. Det är i all enkelhet oslagbart.
Lika förföriskt vacker är bilden av från Coney Island, New York, men där finns inslag att fästa blicken på, fyra mörkt klädda män som matar sjöfåglarna på en strand med spår i sanden av en stor arbetsmaskin.
Jaakko Heikkilä växlar motiven, från det vackra till en likvaka i Serbien 2007, som bär namnet Martins resa och hämtats ur serien Lost in Europe. Den gamle mannen ligger i kistan i ett kök framför kylskåpet och sex kvinnor i huckle. Han har keps och ett brinnande ljus på bröstet. Någon har också stoppat in blommor som sticker fram ur svepningen. Så vacker kan döden se ut, också under arma förhållanden.
Jaakko Heikkilä föddes 1956 i Kemi och utbildade sig till civilingenjör. Han vistades ofta hos sin mormor i finska Kukkola och fotograferade sik- och laxhåvning i Torne älv. 1987 övergav han forskandet för fotografin. Nu bor han i Kukkola och har publicerat flera böcker.
Detta är en retrospektiv utställning med bilder från 1998 och framåt och som vandrat från Helsingfors, via Kiel, Tallin och så till Kulturens hus i Luleå. Det hedrar konsthallen som visat att den spännande fotografin finns i Finland. För tre år sedan kunde Luleåpubliken se Esko Männikkös fantastiska retrospektiva utställning med bilder av ensamma finska män.