Gripande glädje och sorg

Med en sliten resväska i handen kommer Bianca Meyer in på scenen. Hon är på väg någonstans, men vart får man inte veta. Själv vet hon inte riktigt heller - inget annat än att det är en plats där hon och hennes folk kan leva i fred.
Vanligtvis brukar vi ju se stå upp-komikern Bianca Meyer i betydligt muntrare situationer än föreställningen En enkel biljett, men här finns ändå något vackert hoppfullt och livsbejakande över den karaktär som hon gestaltar. Och visst lyckas Meyer med sin skådespelarprestation.
Det är sin mormor hon blir på scenen - den unga flickan som publiken får möta i slutet av 1930-talets Tyskland - och alldeles ovetande om att hon är på väg till arbetslägret Auschwitz.
Det blir en sceniskt intressant twist - där Bianca kallar sig Bianca, men spelar upp en bit av sin mormors liv. Och samtidigt är mormoderns liv också sammanflätat med Biancas, genom blodsband och alla de berättelser hon fått höra.

Men En enkel biljett handlar inte om umbäranden i koncentrationslägret, utan den tar avstamp i den ungdomliga förtröstan och oskuldsfulla nyfikenhet som finns i den unga flickans liv - innan hon möter den grymma verkligheten.
Många pjäser, böcker och filmer har gjorts om överlevare från lägren - men jag har aldrig sett någon som handlar enbart om livet före. Och på något sätt blir därför Ingela Lekfalks pjäs så mycket mer gripande. Så mycket grymmare.
För alla som sitter i publiken vet vilket öde som väntar denna vackra, kloka och empatiska flicka som hoppas så mycket på framtiden.

Bianca Meyer berättar om den första kärleken Christian. Om vännerna, familjen och livet i kvarteret. Sakta men säkert smyger sig förändringarna på det judiska folket. Bianca märker hur fler och fler vänder henne ryggen. Inte bara samhället i stort, utan även de som tidigare stått henne nära. Sveket kommer från alla håll.
Inskränkningarna. Reglerna. Lagarna.
Utsattheten. Utfrysningen. Märkningen. Bortforslandet.
Förintelsen.

Ingela Lekfalk projicerar filmklipp från 1930-talets Tyskland på väggen som konkretiserar Bianca Meyers berättelse. Och på scenen finns även en grupp musiker i basker och kippa, som samspelar fint med både film och skådespelare när de spelar den typ av melankolisk klezmermusik som de orkestrar som fanns i koncentrationslägren gjorde. De orkestrarna fick spela utanför gaskamrarna, för att dränka skriken från de som avrättades. Och den vackra musiken bär en stor del av En enkel biljett.
Det är en tät och nära berättelse som lyckas sammanföra både den enskilda människans livsöde och de stora samhällsomvälvande skeendena i Europa under andra världskriget.
Och Ingela Lekfalk lyckas skapa en pjäs med stora konstnärliga kvalitéer som innehåller både mycket glädje och stor sorg.