Harmoni och svärta

KONST
Kristina Nilsdotter
Norrbottens museum, Luleå
Pågår t o m 15 augusti
Redan i trapphuset på väg upp till tredje våning i Norrbottens museum möts man av några av Kristina Nilsdotters landskapsmålningar. Och på en gång blir jag förtjust. Det finns något motsägelsefullt ärligt i att måla en snöklädd kulle orange - för underligt nog känns det som den exakt rätta färgen i sammanhanget. Snön bär även spår av ljust lila, som när solen spelar ögat ett spratt. Det är svårt att förklara varför - men de ovanliga färgvalen skänker verken harmoni och på samma gång en spänst som utmanar sinnena.
Inne i den stora ljusa lokalen hänger oljemålningar och skulpturerna står på podier kring rummets kanter.
En av skulpturerna fångar direkt blicken - en apa som kliar sig i huvudet, till synes förbryllad över den blommiga banan som ligger framför. Eller kanske förvånad över reaktionerna på just en blommig banan - om man ska tro titeln Måste ni krångla till det? Jag gillar blommor OCH bananer.
Apan återkommer ständigt i Nilsdotters motiv, som en vink till det mänskliga ursprunget och de primala instinkter som vi inte kan styra över. De bidrar också till en humoristisk stämning - som ofta är fallet i Nilsdotters konst.

I många av verken finns en förnöjsam ton. Nilsdotter försöker aldrig vara pretentiös, utan det finns något väldigt befriande med en konstnär som vågar måla en serie betitlad Apa med kökshanduk och samtidigt lyckas tala seriöst till betraktaren.
I vissa målningar däremot, framträder andra stråk - av mörkare slag. En bild föreställer en gestalt omslingrad av fiskar och i en annan bild står en kvinna mitt i rusningstrafiken och slänger ut spelkort och pengar. Här kan man ana en annan sida av den mänskliga karaktären - den med stress, press och förväntningar som vårt samhälle skapat och som sakta håller på att förgöra oss. Den där som inte hör till det naturliga vi är skapta för.
I fältet däremellan finns målningar som på ett sätt uttrycker en längtan bort från det liv vi lever. Kanske är det ett schackrutigt golv eller en magisk dörr i en trädkuliss som får mig att tänka så - men det känns onekligen som att Nilsdotter målar in möjliga flyktvägar till ett mer harmoniskt leverne för människan. Kanske som när Alice trillar ner till Underlandet genom kaninhålet.

I utställningen hänger också några blyertsverk som har kopplingar till ett par av oljemålningarna. Men mellan de båda uttryckssätten är det stor skillnad - trots de likartade motiven. För medan oljorna är utsökta, så känns blyertsteckningarna mer blygsamma, nästan lite larviga, i sin framtoning.
Det är i oljan och skultpuren som Nilsdotter hittar sitt element, enligt min mening.
För här fyller hon verken med surrealistiskt - och realistiskt - liv. Här finns plats både för drömtillvaron och den grå vardagen - och allt med en snitsig tvist.

Harmoni och svärta

Apan återkommer ständigt i Kristina Nilsdotters motiv, som en vink till det mänskliga ursprunget och de primala instinkter som vi inte kan styra över.