Konkurrensen var alltså hård och kanske gäller det att ropa högt för att fånga en jurys intresse. Det är också intrycket efter en rundvandring i konsthallen, det är högröstade konstverk, det sprakar av färger och ibland fylls ytan till bristningsgränsen i ambitionen att fånga betraktarens intresse.
Det är nästan som kvällstidningarnas löpsedlar och förstasidor. Det gäller att bjuda på en sensation och ta i ordentligt. Aldrig har jag sett så många dödskallar, kranier, och förvridna anleten som efter denna rundvandring. Och i de mest häftiga färger. Det är många Munchs Skriet.
De våldsamma uttrycken i bilder, skulpturer och videoinstallationer gör en nästan andfådd och man undrar, varför? Är det internets växande bildflöde som diskvalificerar det lågmälda, bilder från vanlig, grå vardag.
Ibland kan ambitionen att göra något som ingen tidigare gjort gå så långt att provokationen övergår i komik. Som videoinstallationen "Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu", där några kvinnors könsorgan fläks upp med hjälp av små metallklämmor bundna till trådar och som det dras i.
Rörligt blir det och roligt är det att betrakta detta verk tillsammans med representanter för den genomsnittliga konstpubliken, det vill säga några damer i 70-plusåldern. De tittar, säger inget, ler inte och man undrar om de kanske inte förstår vad de ser, inte sett sig själva i spegeln på det viset och med sådana hjälpmedel.
Det högröstade uttrycket i så många verk tar ut varandra och då känns det skönt med konstverken som vågar vara finstilta, där betraktaren får söka själv och göra sin egen tolkning. Vårsalongen har två konstnärer från Norrbotten och det är roligt att dessa två inte tar till det övertydliga i jakten på uppmärksamhet.
Desiree Bergström från Gammelstad finns redan innanför dörren med sin In one peace, ett stort runt väggmontage av koppartryckspapper och tråd. Här finns möjligheter till egen tolkning. Det ser ut som ord på de avlånga pappersbitarna, men det finns inget uttalat, inga tydbara meningar. Men det finns något som håller ihop och bildar denna runda formation, kanske är det jorden? Betraktaren har tolkningsföreträde.
Det gäller också Luleåbon Magnus Svenssons två verk Outside the spaceship och On the beach. Det är två oljor på mdf och den förstnämnda består av en svart rektangel med en smal bård av svag ljus färg på ömse sidor. Ja, så svart och okänt är det utanför ett rymdskepp, men vad döljer sig därutanför? De ljusa färgerna återkommer och är de enda i i den andra bilden, den av stranden. Där finns en dominerande lågt stående sol, men den är blek och till synes kraftlös när den hukar bakom något som liknar ett staket.
Mitt i denna fors av uttrycksöverfulla bilder är det roligt att se vårsalongens publik, hur många som stannar upp vid sådana mera återhållsamma bilder. Det kanske är så att när andra ropar högt kan det vara bättre att viska.