Det är inte bara de färdiga kostymerna som ställs ut.
- Jag visar också hur kostymeringsarbetet går till, från teckningar till färdig kostym. Efter ritandet ska tyget tas fram, färgare ska anlitas, det ska måttas och sys och sedan också patineras, säger hon och visar skisserna som sedan blev till kostymer.
Karin Sundvall har kostymerat aktörerna i 28 filmer och 16 teateruppsättningar sedan hon började karriären 1982. Den långa listan upptar många stora publiksuccéer genom åren. Just nu är hennes kostymer synliga i Lasse Hallströms film Hypnotisören.
I utställningen har hon 25 kostymer och det är från filmer som fastnat i minnet, från biobesök och från tv. På frågan om roligaste jobbet tvekar hon inte:
- Macbeth på isteatern i Jukkasjärvi. Det var ju utomhusteater mitt i vintern och kostymerna måste vara varma. Isteatern där är något jag aldrig glömmer, bar himmel, fullmåne och norrsken. Sedan var det 27-28 grader kallt. Det var så vackert.
Hon har flera dräkter från denna Shakespeare-pjäs med i utställningen.
- Se här, det är gummit från en snöskotermatta jag använt, säger hon om Macbeths rustning.
Där finns också den maktfullkomliga Lady Macbeth, en av häxorna och knekten Macduff. Alla fick de historiska kläder från 1600-talets Skottland och som klarade midvinterkylan i Jukkasjärvi.
Men inte bara Macbeth har krävt vinterfoder i kostymerna. Också filmen Kautokeinoupproret krävde varma kostymer. Det gäller också de röda samedräkterna som Karin Sundvall skapade.
Röda samedräkter, inte blå?
- Filmen utspelar sig i slutet av 1850-talet innan samerna började med blått tyg. Det blåa tyget kom till Norge som överskott från franska armén och så blev samedräkten blå.
TV-serien Kejsaren av Portugallien krävde inte vinterfodrade kostymer, ej heller dramaserien Selma, eller Ivar Kreugers älskarinnas 1920-talsblåsor. Sedan är det bara att i fantasin fylla kostymerna med Ingvar Hirdvall, Helena Bergström och Regina Lund.
Karin Sundvall har en favorit bland filmregissörerna hon arbetat med.
- Lars Molin, jag jobbade i tio år med honom och vi var flera och blev ett sammansvetsat gäng. Kanske berodde det på vårt ursprung, jag som norrbottniska och han som ångermanlänning. Hans berättelser och tolkningar var också norrbottniska.
Molin använde kostymeringsarbetet på sitt sätt.
- Han var alltid med när vi tog skådespelarnas mått och började arbetet med kostymerna. Då passade han på, kom och pratade med alla och lärde på så sätt känna skådespelarna.
Hon beskriver samarbetet med Lars Molin som en höjdpunkt.
- Den tatuerade änkan gjorde jag kostymerna till och den fick en Emmy, det allra finaste tv-priset i världen. Det priset har Sverige bara fått två gånger.
Karin Sundvall beskriver hur kostymarbetet ofta kommer i bakgrunden, att uppmärksamheten nästan alltid hamnar på regissörerna. Då handlar det ibland om brorsan Kjell Sundvall, vars filmer hon satt kläderna på.
Den legendariska rallarkockan Svarta Björn står nu i tur att kläs av Karin Sundvall.
- Det är en kommande musikteater som ska ha premiär i Narvik nästa år. Det blir roligt att skapa kostymerna, inte minst rallarnas.
Då blir det något helt annat än Selma Lagerlöfs Nobelmiddagsdräkt.
För Karin Sundvall är kostymarbetet en konstform, men hon visar också andra konstformer i anslutning till kostymutställningen.
- Den där kan jag väl kalla Björklisa, säger hon om två späda björkstammar som liknar en flickas ben och förenade med med ett knippe ris som för tankarna till en kjol.