Ingela Lekfalk får NSD:s kulturpris 2010 främst för sina dokumentärfilmer. Men de är bara några av strängarna på Lekfalks lyra, hon jobbar lika gärna med teater, musik eller radio.
- Ska jag vara ärlig så är nog teaterrepetitioner det bästa jag vet, den processen älskar jag så det är svårslaget, säger hon.
I höstas hade hennes teaterpjäs En enkel biljett premiär. Den var en del i projektet Tur och retur som Lekfalk arbetar med och som syftar till att motverka främlingsfientlighet och utanförskap.
Och just utanförskapet återkommer ofta i Lekfalks projekt. I filmen Jenny, Gud och tystnaden handlade det om en kvinnlig präst som levde tillsammans med en kvinna - en livsstil som Jenny kände tyvärr fick många människor att ta avstånd ifrån henne. I Hur kunde hon dokumenterade Ingela Lekfalk Lillemor, en hivsmittad kvinna som tvingades leva med det stigma som ofta omger sjukdomen.
Och utanförskapet är något Ingela Lekfalk själv har upplevt.
- Kanske inte alls på samma sätt dock. Men under min uppväxt fanns det många hemligheter i min familj och det kunde skapa ett visst utanförskap. På samma sätt som det Jenny talar om i filmen - utanförskapet kan ibland komma ur en tystnad som omger en.
- Jag såg den nya Karate Kid-filmen med mina barn för ett tag sedan och där, mit i våldet, fanns det ett citat som jag tyckte var så fint. "Du måste spela tystnaden". Det är det jag vill göra, lyfta fram det vi inte pratar om och att det ibland är det som inte sägs som är det intressanta.
Ibland kan det kanske vara svårt att möta människor som befinner sig i utsatta eller känsliga situationer.
- Jag tror inte att man möter en Lillemor utan att kunna hantera människor i kris. Jag hade en ganska orolig uppväxt, men den gjorde också att jag har lättare att möta människor som befinner sig i svåra situationer.
- Men det svåra kommer ju också sedan när man inser att man har ett ansvar. Jag och Lillemor har ett ansvar för de människor som vi ger en röst. Det är ju visserligen Lillemor som berättar, men jag finns ju också där som avsändare.
Därför är hon alltid noga med att förbereda sig.
- Att göra dokumentär är lite som att forska och man ska ju inte glömma bort att jag är journalist i grunden. Jag vill kunna hela systemet kring det jag berättar om. Men egentligen tror jag det går längre tillbaka än så. Min farfar och min pappa var båda otroligt kunniga personer och lärde mig att man måste ha ordentligt med fakta på fötterna innan man uttalar sig om saker.
Den journalistiska banan började hon på Sveriges radio, där hon arbetade i 14 år.
- Det var en otroligt lärorik tid. Man befann sig mitt i en nyhetspuls där allting fanns med, politik, ekonomi, samhälle... Men Sveriges radio jobbade också väldigt genomtänkt och låg i framkant med mångfaldstänkandet, så det har jag försökt ta med mig.
Det svåra med att starta det egna bolaget Lekfalk AB var därför inte den osäkra ekonomiska situationen först och främst, berättar Lekfalk, utan att det var svårt att lämna ett arbete som hon trivdes så bra med.
Men hon tog steget och startade produktionsbolaget som i dag sysslar med en mängd olika kulturella projekt - teater, film, föreläsningar, debatter, barnverksamhet med mera.
- Jag anställer olika människor på projektbasis beroende på vilken spetskompetens vi behöver till ett visst projekt och det är väldigt roligt att arbeta så. Jag har haft turen att få möta de mest fantastiska medarbetare man kan ha genom åren. Och jag är ju bara en liten del av produktionen - det är alla dessa människor som jobbar hårt för att göra projekten bra.
Det startade med filmverksamheten, men har i dag utvecklats till något mycket mer.
- Jag upptäckte att när jag hade eget företag kunde jag ju göra vad jag ville, säger Lekfalk och skrattar.
Men oavsett vilken form hon använder sig av i sina produktioner, är det budskapen som är det viktigaste.
- Jag har ett stort samhällsintresse och allt jag gör utgår från det som händer runtomkring oss. Ibland försöker jag också väcka nya tankar. Och jag har haft turen att verka ha lite "näsa" för det som kommer att bli aktuellt, säger Lekfalk som många gånger skapat debatt med sina filmer.
- Om jag gör mer "underhållande" saker, som barnproduktioner till exempel så vill jag också att det ska lyfta en viktig fråga, som mångfald. Och jag måste nog egentligen ha både och - samhällsfrågor i barnproduktionerna och humor i de tyngre vuxenproduktionerna.
Samhällsengagemanget är en sak som vuxit fram under åren. Och kanske började det när hon som 18-åring sjöng i dansband.
- Ja, jag har turnerat runt i en Volvo med släp och lastat av mikrofonstativ oräkneligt antal gånger i trettio graders kyla på lastkajen till Valhall i Kalix, säger Lekfalk och skrattar.
- Det var jag och fyra äldre män och de tyckte mycket om att diskutera aktuella frågor och politik under resorna. Det var en bra skola att gå i.
Ingela Lekfalk driver också projektet Qmedia där hon jobbar med att lyfta fram kvinnliga kreativa företagare. Det behövs, tycker hon, eftersom kreativt företagande är ett eftersatt område.
- Kunskapsnivån hos politiker och tjänstemän kan ibland vara ganska låg. Man hjälper gärna till att starta nya företag men glömmer bort de som redan är etablerade.
Det kan ibland göra att de kreativa företagen hamnar i ett Moment 22, tycker Lekfalk. Ibland söker de kommersiell sponsring och går då miste om offentligt finansierade bidrag. Och i kommersialismens namn kan det ibland vara svårt att få göra det man egentligen vill.
- Fast det går, även om det är ett gränsland. Man kan göra "kommersiella" saker utan att för den skull sälja sig. Man måste vara försiktig. Att bygga upp ett varumärke tar lång tid, men att rasera det kan man lyckas med på en timme.
Just nu arbetar Ingela Lekfalk vidare med projektet Tur och retur, samtidigt som hon klipper ihop en dokumentärfilm som skildrar deltagarna i ett av hennes tidigare projekt - Tjejer typ tolv.
Och till våren väntar en premiär av teaterföreställningen Tillsammans.
Men först ska hon ut och resa för de 25 000 kronor som hon fått genom NSD:s kulturpris.
- Min familj är så härlig och tålmodig så vi ska använda pengarna till att åka på semester tillsammans. Det behöver vi allihop, säger Lekfalk.