I början av 1900-talet började skogen i norra Sverige att exploateras. Exporten av svenskt virke ökade och ångsågar startades längs Norrlandskusten. Vintertid jobbade flera hundratusen skogsarbetare med avverkning. Det var vid denna tid som kvinnorna fick en avgörande roll, när de jobbade som kockor i skogskojorna. I boken ”Kockor – skogsbrukets glömda hjältar” har 30 tidigare kockor intervjuats.
Skogshuggarna bodde i enkla kojor och åt mest fläsk, kolbullar och kaffe som lagades på eldpallen ”fläskpallen”. När skogshärbärgeslagen kom 1937 innebar det stora förbättringar vad det gällde levnadsstandard, diet, hälsa och införandet av gemensamt hushåll. Lagens rekommendation var också att en kocka skulle anställas per tio man.
Barbro Sundström från Skellefteå började jobba som kocka 1952 i Vidsel, senare också i Porjus och Gällivare. Hennes uppgift var att laga mat åt 18 skogsarbetare som bodde i en stor barack. Själv bodde hon i ett eget rum, som i folkmun kallades ”kockburen”.
– Jag var bara 16 när jag började jobba som kocka i Vidsel. Skogskojan låg en mil in i skogen. Det fanns inte rinnande vatten, det fick jag gå och hämta varje dag. Vedboden däremot låg intill kojan. Ström fanns det, men den kunde man inte lita på, därför var vedspisen viktig. Köket låg i allrummet, där det fanns diskbänk och vedspis.
Hur såg en arbetsdag ut?
– Jag steg upp tidigt om morgnarna för att koka gröt eller välling. Frukosten skulle vara framdukad och klar klockan sju. Två gånger i veckan bjöd jag på sill med äggsås till frukosten. Jag ville variera lite. Efter att alla ätit färdigt och gått iväg för att jobba var det dags att städa och börja förbereda lunchen. Vid femtiden var huggarna tillbaka efter en hård arbetsdag. Till middagen kunde de bli serverade köttsoppa, makaroner och fläsk. Något som var populärt var de dagar när jag lagat palt. För att hinna med att tillreda denna rätt fick jag gå upp klockan fem.
– På fredagarna lyxade jag till det med efterrätt. Den kunde bestå av äppelknyten och vaniljsås eller fruktkräm med grädde. En gång i veckan bakade jag matbröd och bullar. Det gällde att laga mat så att det räckte till alla 18 huggarna. Ingen mat fick kastas. ”Kockfar” var ansvarig för pengarna som han hade samlat in av alla. De skulle användas för att köpa in mat i affären i Vidsel. Jag gjorde en lista på vad som skulle handlas, sedan tog någon av körarna med sig den och lämnade in den till affären. På söndagen stannade de vid affären och tog med sig varorna som ibland kunde bestå av en halv kalv, får eller gris. Eftersom jag lärt mig stycka hemma så klarade jag av det. Vi förvarade köttet i en låda och öste snö över den, det fungerade bra.
– Några huggare åkte inte hem på helgerna, vilket innebar att jag var tvungen att ordna så att de kunde värma den mat som jag tillagat. Detta gjorde jag bara om jag själv inte var kvar. Om jag hade tid över blev det mycket läsning, men jag försökte också att hinna med att umgås med huggarna. Ibland fick jag följa med någon av dem hem till deras familj på helgen, vilket var roligt.
Trivdes du fast jobbet var så hårt?
– Ja, det gjorde jag, men jag jobbade mycket. Huggarna uppskattade maten och gav beröm. Det var ju en stor tillfredsställelse att se alla äta och att ingen mat blev över.
Hur blev du bemött av karlarna?
– I början var de lite grova i munnen, men jag lärde mig att säga ifrån. Det mesta var bra och karlarna hade stor respekt för mig. De ville nog inte att jag skulle sluta, för då fick de ingen mat.
De flesta kockorna trivdes med sitt arbete. De gillade friheten, det var bättre betalt än att vara piga och de hade högre status. De fick utbildning eftersom det anställdes kockakonsulenter som åkte runt och höll kurser. När skogsbruket moderniserades under 1960- och 1970-talet behövdes inga kockor längre.
Boken ”Skogsbrukets glömda hjältar” är ett samarbetsprojekt mellan Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå och Skogsmuseet i Lycksele.