Lågmäld pjäs om samer som exotiska karikatyre

Åren 1870−1940 förekom i Europa kringresande människoutställningar. Det som visades var exotiska människor ofta från fjärran världsdelar men också samer och europeiska minoriteter.

Marte Fjellheim Sarre, Anitta Suikkari och Eila Ballovara Varsi rättar till vargskinnspälsarna när de ska ställas ut.

Marte Fjellheim Sarre, Anitta Suikkari och Eila Ballovara Varsi rättar till vargskinnspälsarna när de ska ställas ut.

Foto: Per Heimly

Kultur2019-11-07 09:59

TEATER

Human zoo

Manus: Kathrine Nedrejord

Regi, scenografi och kostym: Bård Lie Thorbjörnsen

Skådespelare: Eila Ballovara Varsi, Anitta Suikkari, Mary Sarre, Marte Fjellheim Sarre, Nils Henrik Buljo

Norska Nationalteatern och Samiska Nationalteatern Beaivváš gästspel på Norrbottensteatern onsdag den 6 november

Människoutställningarna kallades ”Human Zoo” och det är också namnet på den pjäs som norska Nationalteatern och Samiska Nationalteatern Beaivváš producerat i ett första samarbete. 

Pjäsen handlar om en samisk familj som lockas ut i världen. De är ju nomader och vana vid att resa och det är lockande att få se andra länder och stora städer. De får också hyggligt betalt.

Nu blir det inte som de trodde, att visa upp sig. De får framställa en karikatyr av det liv de normalt lever, låtsad skidåkning och lassokastning och med renhorn på egna huvudet. Scenografin är en kåta, en uppstoppad ren och en lägereld. De svettas i vargskinnspälsarna som de tvingas bära.

− Vi är mera djur än människor, klagar Marte Fjellheim Sarre i rollen som en av döttrarna när de möter en stirrande publik.

De leds av den engelske agenten Daly, som alltid finns i bakgrunden men som bara mamman, spelad av Mary Sarre, kommunicerar med. Det är bara hon som kan samtala med honom. Det är hon som får föra fram hans beslut, när de ska dra vidare till nästa stad som är mindre och där scenen är ännu trängre.

Mitt i allt detta hinner bestemor, mormodern, dö och nästan samtidigt föder mamman ett barn. Också det blir en attraktion. Hon går fram till publiken och möter en kvinna som också bär ett nyfött barn på armen. Men de förstår inte varandra. Frågan är vad barnet ska få för namn och det blir inte ett traditionellt samiskt. Nu är de ute i Europa och namnet bli Anna Frances.

Som publik har vi något av rollen som besökare på denna människoutställning. Vi sitter där likt parisare eller berlinare och ser samefamiljen som ställs ut. Vi får följa konflikten som stiger inom familjen, hur pappan, spelad av Nils Henrik Buljo, får allt svårare att stå ut. Han längtar hem och det gör även döttrarna. Bara mamman tycks stå ut med att vara utställd för att få komma ut i världen.

Det är en lågmäld pjäs av regissören Bård Lie Thorbjörnsen. Han räds inte tystnad på scen och det är vi inte så vana vid på Norrbottensteatern. Nu blir det lite för tillbakahållet. Pjäsen hade behövt dramatiska lyft, att konflikterna kring det resande utställningslivet blivit tydligare. Sedan är det inte alldeles enkelt att som svenskspråkig hänga med och förstå dialogen som är på samiska och textad på norska.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!