Läsningen förloras i detaljerna

Författaren Anders Johansson har en 35-årig karriär som journalist på bland annat Dagens nyheter bakom sig. Under 1960-talet bevakade han frihetskampen i södra Afrika, men det var som riksredaktör i Mälardalen han fick upp ögonen för en annan frihetskamp. De efterforskningarna resulterade i boken Den glömda armén, där Johansson skrev om de 20 000 norrmän i Sverige som rekryterades till militär verksamhet under andra världskriget.
Nu är Johansson åter aktuell med en historieteckning, och den här gången titulerar han sin bok De glömda agenterna. Här skildrar han de norska och svenska motståndsmän som gjorde gemensam sak och kämpade mot nazi-Tyskland för att befria det ockuperade Norge.

Det kan uppfattas lite som ett försvarstal för Sveriges del, där Johansson försöker lätta upp bilden av Sverige som nazi-vänligt genom att beskriva de otaliga aktioner som genomfördes. Antingen av frivilliga svenskar ute på eget bevåg, eller aktioner som - om än inte officiellt sanktionerade av svensk stat - ändå kunde genomföras med viss inblandning från Sveriges sida. Eller helt enkelt genom att staten såg mellan fingrarna.
Å andra sidan är Johansson inte helt okritisk, här förekommer också partier då han beskriver svenska staten som lite omedgörlig mot sin granne och dess folk - till exempel när han beskriver situationen kring den norska flyktingtillströmningen.
Ingenting är således helt svart eller vitt. Och Johansson beskriver rättvist både norska quislingar på ockupationsmaktens sida såväl som tyska soldater som i hemlighet bekämpade nazismen.

Men det är inte den svenska statens göranden och låtanden som är fokus i De glömda agenterna - utan de tusentals norska och svenska män och kvinnor som riskerade allt i kampen för Norges frihet.
De var agenter, dubbelagenter och trippelagenter (!) såväl som kurirer, journalister, attentatsmän eller helt enkelt goda människor som försökte hjälpa behövande så gott det gick.
Storpolitiken finns som bakgrundsskiss, men det är de enskilda människoödena som Johansson fångar i sin nya bok.
Det har säkert krävts en enorm mängd efterforskningar - intervjuer, faktaläsning, brevläsning och grävande i arkiv.

Men just mängden forskningsmaterial verkar också ha blivit Johanssons fallgrop i den färdiga boken. Efter några sidors läsning står klart att De glömda agenterna är ett oändligt pussel som ställer oerhörda krav på läsaren.
Texten och berättelserna hoppar fram och tillbaka i tid och rum och här finns ett närmast oräkneligt antal personer som alla får sin historia berättad i De glömda agenterna.
Det blir, till slut, väldigt tröttsamt.
För även om De glömda agenterna är mycket spännande läsning så försvinner historierna en smula i det enorma flödet av detaljer. Johansson lyckas till och med få mig att gäspa mig igenom beskrivningen av attentatet mot tungvattenfabriken i Rjukan - något som skildrats på filmduken med gastkramande dramatik.
Faktaspäckad litteratur tilltalar förvisso en del läsargrupper, men jag tror bokens läsbarhet i stort hade vunnit på ett betydligt snävare urval. Den mänskliga berättarvinkeln hade inte gått förlorad för det.