I tio år har Peter Sundström haft idén att göra en utställning om sig själv, om funktionshindret eller handikappet, som det tidigare hette. Men inte en informationsutställning om Neurosedyn och vad detta läkemedel ledde till för honom.
- En utställning om att vara annorlunda. På det har jag tänkt och tänkt. Den 13 juni började jag jobbet när vi var klara med årets utställning i Havremagasinet, säger han när vi vandrar runt den ännu inte helt uppsatta utställningen.
Det är ingen okänd man i Luleå som ställer ut sig. Peter Sundström har tillhört skaran kulturarbetare i många år, blivit en av stadens kulturprofiler som grafisk formgivare, målare och lärare.
Vi 50-talister minns uppståndelsen kring det där Astra-läkemedlet och vad det ledde till, varför Peter Sundström har så korta armar, nästan inga alls. Senare generationer kanske inte förstår. Det är mycket för dem han nu gjort utställningen Look no hands.
Men det är inte en utställning bara om armlöshet.
- Utställningen är indelad i två delar. Den ena om funktionshindret, den andra med mina akvareller. Det är många porträtt, inte självporträtt men ändå självporträtt. Landskapen kan vara inre landskap, yttre porträtt.
Han kallar akvarelltekniken för helt frankt "häll och dräll-akvarell". Han har målat, sprutat vatten på målningarna, låtit vattnet ta sina egna vägar. Action painting kallar han det också.
- Min lärare har förklarat att akvarellmåleri är en konstant räddningsaktion. Det blir aldrig som man tänkt sig. Det blir överraskningar som livet i övrigt.
Han bor i Svartöstan och det är under promenaderna med hunden han får inspiration till motiven.
- Svartöstan ligger vid vattnet och det är så mycket horisont.
Den andra delen av utställningen handlar om Neurosedynskadan. På väggen hänger 26 par ärmar från skjortor och tröjor.
- Det är den andra delen av mig. Ärmarna är från åren 1960-2012. Allt var ju långärmat och mamma klippte av ärmarna, men sparade dem ifall något behövde lappas och lagas.
De avklippta ärmarna fanns kvar i några säckar i föräldrahemmet i Södra Sunderbyn och kom fram när det städades ur.
- Det är det här som jag aldrig har haft, tomrummet, säger han om de 52 ärmarna, en för vart levnadsår.
Intill ärmarna finns ett collage som Peter skapat av bilder ur familjealbumet. Där finns mamma, pappa och storebror. Där finns också åtta cirkelformade hål, vart och ett platsen för den lille Peters armar på de fyra bilderna. Det utskurna ur hålen ligger ännu på ett bord, men ska sättas upp intill bilden med hålen.
- Det symboliserar de åtta Neurosedyn-piller min mamma åt den tolfte veckan. Sedan blev hon misstänksam och slutade äta pillrena. Det är en viktig grej att det bara var åtta piller.
Och så finns också den vuxne Peter Sundström avbildad på väggen, i framifrånprofil i två upplagor.
- Det här är titelverket som jag kallar Jag och min spegelbild. Det var den spegelvända molekylen av neurosedynet som ställde till det. Profilen av mig är typisk för vi som har handikappet, lite smalare axlar och korta armar.
Att idén fanns i tio år innan Peter Sundström nu satt utställningen i verket har sin förklaring.
- Mamma är nu dement och bor på en äldreboende. Därför känner jag att jag kan göra detta. Om hon varit med hade det blivit för mycket skuld.
Om sitt liv med neurosedynskadan säger Peter Sundström:
- Jag är inte bitter, har bara konstaterat att så här blev det. Jag har ett mycket bra liv, vill berätta min historia och visa olika uttryck av mig själv. Då är det också målningarna som är det viktiga.