"Gud har anlänt. Jag mötte honom vid tåget 17.15”.
Orden är nationalekonomen John Maynard Keynes. 1929 hade han precis varit nere vid järnvägsstationen för att ta emot filosofen Ludwig Wittgenstein som återkommit till Cambridge efter en längre bortavaro.
Det kortfattade meddelandet var möjligen en smula ironiskt formulerat, men samtidigt talande för den allmänna synen på den världsberömde filosofen, menar Sten Andersson, fil doktor i sociologi. Under de fem år som han ägnat åt biografin Filosofen som inte ville tala har han blivit fullkomligt allergisk mot den genikult som omger Wittgenstein.
– Det är en sådan strid ström av hyllningar att man till slut måste säga som i Kejsarens nya kläder - men han har ju inga kläder på sig.
I sin mer än 700 sidor långa bok beskriver han utförligt Ludwig Wittgensteins liv från födseln i en stenrik aristokratisk familj med höga kulturella anspråk till filosofens död vid 62 års ålder, i självvald fattigdom. Det är en komplex bild han tecknar av ett barn som inte talar förrän vid fyra års ålder, av en familj där tre av de fem sönerna skulle komma att ta livet av sig, av en brådmogen yngling som vid 22 års ålder stegar in till filosofen Bertrand Russell och förklarar att han ensam sitter inne med lösningen på de matematiska och logiska grundproblemen.
– Han hade inte läst någon filosofi och så kommer han till Cambridge och säger till professorerna: ”ni kan ingenting”, ”ni är absolut de dummaste åsnor jag har träffat” och de tror på det han säger, konstaterar Sten Andersson.
Då hade Ludwig Wittgenstein ännu inte skrivit det filosofiska verk som gjorde honom känd över hela världen; den drygt 50 sidor långa Tractatus logico-philosophicus. Det är denna filosofiska skrift som innehåller Wittgensteins mest berömda rad, ”Om det man inte kan tala måste man tiga”.
Vad var det som fick framstående filosofer som Bertrand Russell och GE Moore att ta den unge, helt oprövade mannen på så stort allvar – trots att Wittgenstein själv inte hade läst någon filosofi? Och hur kom det sig att hans doktorsavhandling inte underkastades universitetsvärldens strikta regelverk?
Dels handlade det om att Wittgensteins filosofiska formuleringar är mycket svårgenomträngliga, menar Sten Andersson som själv tycker att filosofen ”producerat ett antal jättebra aforismer och en fruktansvärd massa trista grejor som det är svårt att intressera sig för”.
– Dessutom tror jag att folk var oerhört rädda för honom. Det fanns en stollighet hos honom som var skrämmande.
Wittgensteins hetsiga humör är väl känt; under sin tid som folkskollärare i Österrike misshandlade han en av sina elever till medvetslöshet. Däremot mörkade förvaltarna av filosofens kvarlåtenskap medvetet hans homosexualitet fram till 2001, hävdar Sten Andersson. Han är också starkt kritisk till den postuma publiceringen av kvarlåtenskapen, där i princip allt som Wittgenstein skrivit getts ut.
I en artikel i Svenska Dagbladet fick han för ett par veckor sedan mothugg av Martin Gustafsson, professor vid Åbo akademi. Han anklagar Sten Andersson för ”grova felaktigheter”, bland annat vad gäller redogörelsen för publiceringen av Wittgensteins kvarlämnade texter.
Andersson svarar själv:
– Jag är inte det minsta förvånad över kritiken. Alla som lever gott på Wittgensteins kvarlåtenskap och forskarpengar har naturligtvis ett intresse av att bevara helgonglorian. Det är ju den jag angriper.