Kenzaburo Oe fick nobelpriset i litteratur 1994. Men annars vet vi svenskar inte särskilt mycket om Japans moderna litteratur. Mest känd av de nya författarna är Haruki Murakami. Ett halvdussin av hans verk har översatts och många menar att också han är värd ett litteraturpris (inte jag).
Under senare år har också ett par nya författare introducerats på svenska, bland annat Miri Yu. Hennes debutbok Fullt hus gav en drömartad och hemsk bild av ett förstelnat samhälle.
Taichi Yamadas Främlingar som kom förra året handlade om möten med demoner och folk som gick igen, en roman som inte kändes särskilt angelägen.
Något liknande får man nog säga om Yoko Ogawas En gåtfull vänskap. Hon har gett ut ett tjugotal verk men denna kortroman från 2003 är hennes första på svenska. Det är en liten vacker bok, inte större än en fickplunta men dess innehåll är inte lika stärkande.
I centrum står en doktor i matematik som i samband med en olycka förlorat närminnet. Han kommer bara ihåg de senaste 80 minuterna; sedan raderas "bandet". Det som hänt före 1975 minns han däremot. Det betyder att hans matematiska snille överlevt den där smällen.
Historien berättas av hans hushållerska, hon som städar, tvättar, lagar mat och ser till honom under dagarna.
En gåtfull vänskap är så till vida en udda bildningsroman; hon kan inte mycket matematik när hon träffar doktorn, lär sig mer och mer av honom och blir efter hand lika sifferfrälst som han. Kanske kan man också säga att det är en kärleksroman även om känslorna i första hand riktas mot formler och tal och inte är besvarade. Mest älskar de primtalen, dessa nyckfulla enheter som kan dyka upp var som helst i siffervärlden.
Språket är enkelt, rakt och nedtonat, det ställer sig helt bakom berättelsen och syns knappt. Dyker det upp en minnesvärd formulering är det i regel någon matematisk metafor eller liknelse som doktorn levererar när han undervisar.
Berättaren har en tioårig son som doktorn är mycket kärleksfull mot. De tre bildar en lite udda familj. Ofta talar de om japansk baseboll, om sportens historia, om matchfakta och gamla stjärnor. De avsnitten är för mig död materia.
Plötsligt börjar det regna. Dropparna är väldigt stora, säger berättaren. Fick pojken med sig sin regnjacka, tänker hon för sig själv. Nu ser man inte bergen, meddelar doktorn. Där uppe blixtrar det nog, svarar berättaren.
Ungefär så låter det hela vägen. Skildringen är i det hela trivial, dialogen alldaglig, beskrivningarna av vardag och vård färglösa, tankegodset blekt. Det enda som lyser upp denna tillvaro är matematiken. Har man som jag svårt att dela denna passion blir det i tunnaste laget.
Under läsningen får man bekanta sig med rader av matematiska termer: vänskapliga tal, delare, triangeltal, primtalstvillingar, perfekta, ymniga och defekta tal och så vidare. Men jag märker att jag i det avseendet fungerar ungefär som doktorn; efter åttio minuter har jag glömt allt.
Doktorn lämnar sällan huset, han är rädd för världen utanför. Men berättaren tar honom till frisören, besöker tandläkaren när han får värk och de tre ser en basebollmatch på en stor arena.
Annars ägnar doktorn sina dagar åt att lösa matematiska problem. Han är väl en sorts Kristusgestalt - men en sådan som tror på siffror och de lagar som styr dem. Och det är en av bokens grundtankar, att matematik smittar och är lika oemotståndligt som kärlek.