Den som vill vinna måste också våga. Linda Wincent vågar och det skulle kanske kunna betecknas som rent av våghalsigt. Hon debuterar som regissör och av bara farten gör hon resten också, författar manuskriptet, står för scenografin, klär skådespelarna och ikläder sig själv en av de två rollerna i denna pjäs som hade sin urpremiär på en scen som kallas Loftet, två trappor upp i teaterhuset.
Pjäsen vänder sig till de allra yngsta, från 3 till 5 år. Den handlar om två kompisar, den ena med en vidlyftig, burrig frisyr, för stor ylletröja, ovanligt stora glasögon och alldeles för stora strumpbyxor. Det är Mullis. Blixten har en gul hjälm på huvudet och det räcker med det.
Det börjar med lite måttande med måttband, Blixten mäter Mullis fötter och fötter i publiken. Sedan övergår handlingen till en del annat, som grannens mynt som hamnat i de stora strumpbyxorna och grannens alldeles för stora stövlar som hamnat på Mullis fötter. Innan Mullis & Blixten lägger sig att sova och tar farväl av publiken har vi också fått följa bokläsningen om igelkotten som söker sin ryggsäck.
Linda Wincent har alltså inte begränsat sig till en historia under de 35 minuterna. De blir flera och det känns som att föreställningen inte riktigt håller ihop. Den unga delen av premiärpubliken ger ibland uttryck för engagemang, men då under pålitliga inslag som imiterade pruttar.
Nu ska ingen tro att det är lättare att skriva dramatik för de allra yngsta än för en vuxen publik. Det är det inte. Så våga på igen, Linda Wincent. Gör det gärna en gång till med Linda Birgersson, för hon ser ut att äga förmågan att nå ut och locka till engagemang bland de allra yngsta.