I Sverigefinska folkhögskolans konstsal har stafflierna ställts åt sidan. Mitt på golvet ligger urrivna boksidor runt några staplade stolar. I rummet finns en tyst man, John Court. Han sitter med blicken mot hörnet intill lektionssalens vita tavla. När en svag metallisk stämma uppmanar, reser han sig och skriver en bokstav på tavlan. Sedan sätter han sig igen.
Så pågår det, han har börjat klockan tio på förmiddagen och han ska hålla på till klockan 18 på kvällen. Det som växer fram på tavlan är samma återkommande mening på rad efter rad: "I must think about art..." börjar den.
"Jag måste tänka på konsten" upprepar han och hade där funnits någon vän av ordning hane han ställt frågan: Är detta konst? Den frågan är onödig, för det finns en spänning i rummet med den ensamme mannen och hans ensamma fråga. Man sätter sig ner på en av konstsalens målarfärgsnerspillda stolar och funderar vad det är som sker där framme vid tavlan. Driver han med oss eller finns det utrymme för associationer och funderingar kring ett budskap. Har John Court ett budskap?
Allt ska inte vara tydligt och enkelt och det är just performancekonstens brist på tydlighet och enkelhet som lockar på Ikra-festivalen i Haparanda. Utövarna kallar det själva för ett uttryck för samtiden.
Medan John Court skriver sina bokstäver gör Lisa Mårtensson sitt halvtimmesframträdande i folkhögskolans gymnastiksal. Han har spänt trådar kors och tvärs i det mörka rummet, knutit fast skönhetsmålarpennor i trådarna och spritt ut delar av en skyltdocka.
Hon försöker ta sig över och under trådarna utan att röra vid dem och målar sig i ansiktet med penna efter penna. När hon målat sig med alla, sätter hon tillbaka armar och ben på skyltdockan och bär iväg den, ut. Då är föreställningen över och publiken applåderar.
- Allt jag gjorde symboliserade något. Jag tänkte mig en abstrakt avbildning av tidningen Expressen. Där kan man på ena uppslaget se krig och bombningar och på ett annat om skönhet. Att jag satte ihop dockan i slutet var improvisation och inget jag tänkt från början, men jag ville rädda henne, säger Lisa Mårtensson.
Hon är skånska och har studerat performance på Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda, den enda skolan som har en renodlad utbildning i detta ämne. När hon gör sitt konststycke är det mest skolkamrater i publiken.
Haparanda har utbildat i performance i 16 år. Johannes Blomqvist gick en tvåtårig utbildning för fyra år sedan. Han är en av krafterna bakom PAiN, Performance Art in Norrbotten.
- I performance-världen handlar det mycket om att vi gör det för varandra. Åker man runt i världen så återkommer samma människor. Här i Haparanda förvånas jag över att det kommer så många andra ur den stora allmänheten när vi har invigning på torget. Det är väl för att vi då blandar med andra framträdanden, dans och musik och det är bra, säger han.
Efter Lisa Mårtenssons performance blir det "picnic talks" i folkhögskolans vackra gamla bibliotek. En våldsam regnskur hindrar från kaffestund i det gröna på folkhögskolans innergård. Nu får publiken ge sin syn på verket och ställa frågor till skaparen. Det vittnas om tolkningar av verket, om kvinnorollen.
- Att jag målar mig är också ett uttryck för självkritik, att jag själv använder mascara. Det glömde jag säga när NSD intervjuade mig, säger Lisa Mårtensson och ger sitt verk ytterligare en dimension.
Och medan performance-akter framförs av verkliga skådespelare på flera håll i gränsstaden, rullar video-performance från Latinameria i folkhögskolans filmsal. Det är också en dansfestival och den delen tar fart under de tre återstående dagarna av Ikra dance & performance art festival, då också på finska sidan, i Torneå.