Sedan många år sparar Brita Werglin sitt eget hår som konstmaterial.
- För 15 år sedan gjorde jag min första hårtavla. Jag köpte en Viktoria Holms kondensgryta på återvinningsmarknaden på Kronan, stoppade i håret och gjorde ett självporträtt med små självlysande Jesus-figurer och som jag köpt vid Peterskyrkan i Rom. Självporträttet gav jag namnet Sitter saligheten i håret.
Men för Brita Weglin går hårkonsten betydligt längre tillbaka, till farmor hemma i Hälsingland.
- Under förra sekelskiftet gjorde Våmhuskullorna i Dalarna hårbroderier, som de sålde under vandringar. I mitt barndomshem fanns en stor hårtavla som min farmor gjort.
När Brita Weglin ställer ut i Norrbottens museum för hon konsttraditionen vidare.
- Det här är den gamla ryska stumfilmsstjärnan Nazimova som jag hittade i en bok om stumfilm. Jag har gjort flera porträtt av henne och det tar tid att brodera. Att fylla en yta med hårbroderi kan ta flera dagar, säger hon om Nazimovas ansikte.
Det är Brita Weglins eget ljusa hår över hela tavlan, men där finns också ett helt annat hårinslag, det som liknar stolan runt filmstjärnans hals.
- Det är en minksvans som jag köpte på en loppmarknad i Riga.
Att Brita Weglin går bakåt i tiden, till sin barndoms Hälsingland, har sin förklaring.
- Jag tog en filosofie kandidatexamen i folklivsforskning på Stockholms universitet. Då först kände jag att jag också hade en kultur hemma i Hälsingland. Vi hade Mats Renberg som professor och läste om alla landskap, om vandrande kullor och så mycket annat. Jag sätter alltid mitt bomärke från hemgården i Alfta på mina konstverk.
Brita Weglin var länge en flitig grafiker, men det är ofta tungt att arbeta med grafik och det kan ge yrkesskador. Det är slitsamt att färga in stora plåtar och det har Brita Weglin känningar av.
- Man får inte ge upp, i stället hitta nya vägar. Bilder är en del av mitt liv. I sju år har jag jobbat med akvarell och de tre senaste med broderi. Jag vidareutvecklar akvarellmålandet, kombinerar med att brodera på akvarellen och även göra collage. Jag gillar att jobba med lager på lager i akvarell, kanske för att jag gjort det i grafiken.
- I grafikarbetet blir det många tryckark som ratas. Nu återanvänder jag tryckarken och använder till collage. Färgmisspassningen i tryckarken kan få en fin effekt, bli så poetiskt.
Till utställningen i Norrbotens museum har Brita Weglin gjort 31 nya verk. Där finns flera med ett återkommande inslag, svarta människoben. De står på rad, är på väg, ligger ner eller ser ut att smita iväg.
- Jag hittade en användning för benen som fanns på små silverplattor som jag skaffade i Grekland. Plötsligt fanns där en spännande magi i dessa ben. Jag vet inte vad det är jag vill säga, men jag blir inspirerad av att tänka på dessa ben och fötter, tänker på Gulliver och lilleputtarna, men jag vet aldrig vad jag menar med det jag gör.
Brita Weglin passar också på att vara aktuell, även med en akvarell som gjordes för två år sedan.
- Den kallar jag Den nya staden och jag tänkte på Kiruna när jag gjorde den, skyskrapor och renar som springer. Kanske är höghuset det nya stadshuset. Av denna har jag senare gjort en litografisk upplaga och det första exemplaret har Kiruna kommun.
Det är lite humor över Den nya staden och det humoristiska återkommer i mycket av det som Brita Weglin visar. Det ät medvetet.
- Humor är livet och ännu viktigare när livet är tungt och besvärligt, säger hon.