När Norrbottensteatern fick sitt teaterhus i Norra hamn skrev den förre luleåbon Staffan Göthe En uppstoppad hund för premiären. Det blev en oförglömlig uppsättning för luleborna. Tornedalsteatern har nu fått ett nytt teaterhus i det gamla tingshuset och historien upprepar sig. I stället för Staffan Göthes Luleådramatik är det Mikael Niemis Tornedalsdramatik. Hans pjäs och avgående teaterchefen Ulf Fembros uppsättning har förutsättningar att oförglömlig för pajalaborna.
Egentligen gör Mikael Niemi det lätt för sig. Vi känner igen ingredienserna: den stora utflyttningen, de ensamma männen som blir kvar, römppävikko för att locka kvinnor till de ensamma männen, det laestadianska kulturarvet och allt det andra. Men så har vi Mikael Niemi som med sin respektlöshet inför uppgiften att skildra sin egen hembygd lyckas göra sådan dramatik att de uppkörda julspåren känns okörda. Vi fångas av episoderna, vi skrattar hejdlöst men vi funderar också över en älvdals utveckling. Han säger att tornedalingen står vid älven och är förbannad så där i allmänhet, beskriver att den tornedalske ungkarlen tillhör en sexuell minoritet. Han vill knulla men får inte.
Samtidigt finns där i utflyttningens spår en förlorad identitet. En dotter med namnet Gisela har växt upp i Nyköping och har aldrig fått lära känna sin mors älvdal och inte lära sig sin mors språk. Samtidigt förbannar hon sin morbror som blivit kvar i Tornedalen, utan högskolepoäng och utan familj.
- Jag fick aldrig blir en tornedaling utan skulle bli en fin stadsflicka, säger hon besviket under återvändarbesöket i Pajala.
Och det Tornedalen som utflyttarna återvänder till under Pajala marknad finns inte kvar mera än hemspråket meänkieli och älven. Människorna de kände är borta och att återvända är som att peta i ett sår. Niemi uttrycker det som det tornedalska självplågeriet.
Regissören Ulf Fembro har det förspänt med ett bra manuskript. Han har också vågat göra annorlunda. Så låter han till exempel den första inledande akten utspela sig på trappan till tingshuset och ger den formen av en dråplig expressresa genom Tornedalens förhistoria och hur det kom sig att människor fick för sig att bosätta sig i kylan så långt norrut.
När handlingen därefter flyttar inomhus tillförs också ett extra medium. Det är videoinspelningar som ibland kommer in i handlingen och där skådespelarna på scengolvet växlar repliker med skådespelarna i videoinspelningen. Det fungerar förträffligt. Dessutom används video för att ge en svensk översättning av de mera meänkieliintensiva avsnitten.
Tornedalsteatern är en liten teater, en folkteater där amatörers medverkan är nödvändig för att fylla rolluppsättningarna. Denna pjäs är inget undantag. Visst märks skillnaden mellan yrkeskunnande och amatörism, förmågan att uttrycka sig muntligt och kroppsligt, men bristerna stör inte. Ta bara de två verkliga veteranerna som spelar "Kaarina" och "Eilert". Anita Drugge och Egon Olli är båda lågmälda och övertygande i sina roller.
Jenny Abdelkader gör rollen som dottern Gisela som vuxit upp utanför Tornedalen och gör den bra i samspelet med mamman, som spelas av Hillevi Rantatalo. Där finns flera fina höjdpunkter, som när dottern kommer fram till att felet med morsan är att hon haft för få sexpartners, bara åtta om man räknar resan till Mallorca. Dottern proklamerar stolt att hon haft 35, dessutom att en av dem var en kvinna.
Tornedalsteatern flyttar inte bara in i ett nytt teaterhus med denna nya pjäs. Teatern fyller också 25 år. En bättre födelsedagspresent än denna Mikael Niemis pjäs kunde den inte få. Alla pajalabor bör naturligtvis gå och se den och finns sedan krafter kvar måste övriga Norrbotten också få chansen. Marknadstangon blir som populärmusiken från Vittula.