Det är Strindbergs år och på många scener sätts den stora dramatikerns verk upp. Teaterchefen Karin Enberg på Norrbottensteaterns säger så här om varför hon inte gör det:
- Vi gör så få produktioner per år och hittade ingen som vi kände att den skulle vi vilja göra. Då får det bli små produktioner i stället. Det blir soppteater som har med Strindberg att göra.
Och soppteatern med Strindberg får vänta till höstsäsongen. Vårsäsongen fylls av ett pålitligt publikfrieri:
En uruppsättning av en musikal byggd på Katarina Mazettis roman Grabben i graven bredvid, med text och regi av Åsa Melldahl och musik av Erik Petersen. Historien om bonden Benny och bibliotekarien Desirée har redan gjort en framgångsrik vända som spelfilm. Den kräver en ensemble på 13 personer som fyller teaterns stora scen med premiär den 18 februari.
En betydligt mindre ensemble har Medan jag minns, som betecknas som en "stand up tragedy". Det är bara en skådespelare, Filip Tallhamn, och han har också skrivit dramat.
- Temat är minnen och framför allt minnet av min mamma som försvann när jag var 16 år. Hon dog i cancer och det har jag skrivit om. Det är något jag tänkt göra länge, men nu har det äntligen blivit av, säger han.
Det är inte bara ett uruppförande av pjäsen.
- Det är första pjäsen som jag skrivit, har aldrig tidigare gjort en hel produktion för en teater. Jag har valt att kalla den för en stand up tragedy eftersom jag alltid gillat stå upp-komedins direkta tilltal till publiken.
Filip Tallhamn lämnar ut sig själv ända fram på scengolvet.
- Det svåra var att skriva, det blev så personligt. Vad skulle jag ta med och inte ta med. Det är det som en författare funderar på och jag hade ju inte tidigare författat mera än sketcher. Det var klurigt, men när vi väl började repetera blev det lättare. Då såg jag det mera som en text än mina minnen.
Rasmus Lindberg står för regin av denna enmansuppsättning.
- Vi har haft jätteroligt, kastat om och strukit det som inte fått plats.
Att skriva om det som hände hans mor mötte inga hinder i den egna familjen.
- Dom har uppmuntrat mig. Jag har ibland funderat på om någon skulle ta illa upp. Då har jag frågat. Sedan är ju utgångspunkten mina egna minnen. Det är min historia, inte min pappas eller lillebrors och då kan jag säga vad jag vill.
Filip Tallhamn ger denna beskrivning av sitt starkaste minne:
- Jag börjar pjäsen när hon första gången upptäcker att något är fel. Hon snubblade i trappan, tappade balansen. Den gången skrattade jag, trodde det handlade om ett blodsockerfall, men det blev början på läkarundersökningar som visade att hon var svårt sjuk. Det minnet har etsat sig fast.
Att stå ensam på scen med sina egna minnen är krävande.
- Det gäller att få det att svänga, göra dramatik av det. Jag har bara mig själv, tappar jag energin och gör en dålig dag, så finns det ingen annan att stödja sig på.
Den 28 januari har Tallhamns pjäs urpremiär, en vecka efter nypremiären av Findus flyttar ut. Båda går också på turné i länet.