Bakom tidningsrubrikernas "Morjärvsmannen" fanns 56-årige Sanfrid Eriksson, bosatt i byn Morjärv i Kalix kommun. Författare till boken som nu ligger klar är han och hustrun Karin Eriksson, som efter många års kamp fick tillgång till Säpos utredningsmaterial på 2 000 sidor. Utredningen vittnar om hur Säpo följde hennes man under 18 år.
- Säpo konstruerade en spion med hjälp av ett stort antal grannar och bekanta, vilseledda in i ett angiverisystem. Jag grät när jag läste en del passager, berättar Karin Eriksson, 80 år, i ett pressmeddelande.
Arbetet med boken började direkt efter att Sanfrid Eriksson släppts ur häktet. Han dog 1990, 70 år gammal.
- Vi kände oss tvingade att skriva en bok och få möjlighet att försvara oss mot felaktigheterna. I annat fall hade Säpos material fått stå oemotsagt och då hade det varit den bilden framtida forskare, journalister andra skulle ha fått, säger Karin Eriksson i en intervju som bifogats pressmeddelandet från bokförlaget Hjalmarsson & Högberg.
Karin Eriksson beskriver hur Säpo värvade sagesmän bland grannar och bekanta. En del invigdes i spionerimisstanken och de letade så gott de kunde efter sådant som passade in i bilden av en spion.
- De var kanske inspirerade av Enbom-affären på 1950-talet. En del av meddelarna lurades in i bevakningen av Sanfrid under förespegling att det gällde andra brott.
Efter att ha läst Säpos utredning vet Karin Eriksson nu vilka grannar och bekanta som försåg Säpo med uppgifter om hennes man.
- Flera finns inte längre i livet och de behövde aldrig stå till svars för misstänkliggöranden och rena osanningar som de spred om Sanfrid.
Karin Eriksson beskriver söndagen den 21 november 1976, när spionhistorien kom ut i medierna. Tidningar, radio och TV invaderade Morjärv och knackade på den låsta dörren, ringde och ville ha uttalanden.
- Först var massmedierna en plåga, men sedan blev de vår vän i nöden när de tog reda på sådant som var till Sanfrids fördel.
Vad var det då som fick Säpo att fatta misstankar om spioneri? Karin Eriksson beskriver hur de båda var intresserade av resor och de reste både i öst och väst.
- Till Ryssland åkte vi 1956, under kalla kriget. Det var en spännande resa, jag var bara 26 år och anade aldrig hur denna resa skulle förändra våra liv. Den resan blev ödesdiger.
Karin Eriksson anser att Säpo skulle ha agerat tidigare.
- Säpo skulle ha tagit in Sanfrid på förhör redan i början av 60-talet och sagt att misstankar fanns som borde klaras ut. Då hade det inte blivit någon spionhistoria. Då hade vårt liv sett annorlunda ut.
Karin Eriksson vill med boken skildra vad en människa med lust att se världen utanför den egna hemsocknen kunde bli utsatt för under kalla kriget.
- Även Sverige har använt sig av Stasimetoder och värvat angivare. Det måste fram i ljuset och det måste vi göra upp med, säger hon.
Enligt pressmeddelandet innehåller boken också intervjuer med Säpo-personal som var med liksom nu bortgångne länsåklagare Ingemar Bäärnhielm, som drev spionerimålet.